Tjaba!
Har
tittat på de olika förslagen till t-shirt och slås omedelbart av en
fundering: Har vi inte redan en logga - i form av såväl falken som texten med
viss utformning? Då är det väl den, som skall sitta på tröjan? Förslagen
har ju samma falk men med olika utformning av texten - såväl vad gäller
typsnitt som ordval.
För
att hoppa till något helt annat: Igår kunde jag bara inte stå emot! Ett
antal vackra dagar med torra vägar, beskådade genom US' fönster, hade retat
upp den redan tidigare svåra abstinensen så till den grad, att nu skulle det
bli köra
av. Silvervingen - med fulladdat batteri - befriades från närgångna
Baden-Baden-stolar
etc och fick lite utrymme. Vrida om bensinkranen, ut med
choken
maximalt och trycka på startknappen. Du milde, vad den lilla
kortslagiga
v-twinen var grinig. Den tömde batteriet så till den grad, att
det
behövde fyllas på två gånger. Så startade den, motvilligt och tveksamt.
Den
krävde startmotorhjälp i kanske en halv minut för att inte dö på nytt
och
betedde sig inte alls, som jag var van vid. Kvartsgas och mycket choke,
mycket
längre än i vanliga fall - och motorgången kändes inte igen. Efter
någon
minut kom misstanken, som snabbt besannades; höger avgasrör var kallt,
medan
det vänstra brände i handen. Inte konstigt, att den vibrerade! Så -
efter
två - tre minuter, började även högercylindern tända, först motvilligt
men
efter ytterligare någon minut gick motorn rent. Jubel och glädje! Den
fick
bli ordentligt varm, inan jag stängde av och gick in. På med
ullfrottéunderställ,
fiberpälsbyxor, höghalsad tröja, fleecehalsduk och
ryggsköld.
Gud vare tack för skinnställets höga byxor - "med inbyggd väst" -
under
jackan! Öronproppar, hjälm och äntligen dags att grensla cykeln, som
nu
startade ögonkrök.
Försiktigt ut från garageinfarten, som fortfarande har gott om isfläckar,
och så
iväg med sång i hjärtat på torr, fin väg söderut från Slaka. Vände
norrut
ett par kilometer från Skeda Udde och tog Nya Kalmarvägen in till
stan
i den tätnande skymningen. Silvervingens touringkåpa är förnämlig.
Kallt
om händer och fötter, men i övrigt förbluffande komfortabelt i noll
grader
och 100 km/h! Svängde förbi Clas på Bikestop, som just hade stängt,
och
bytte några ord. Så vidare hem till en kompis. Han var inte hemma, men
en
gentleman på gatan visade sig mycket motorcykelintresserad och undrade,
om
maskinen var ny - vilket naturligtvis gjorde mig löjligt stolt över den
22 år
gamla maskinen!
Så
kom kompisen, och vi språkades vid en stund.
Slutkoll på macken av ringtryck etc, och så hem igen, nu i strålande
fullmåneljus.
Trippmätaren angav en fyramilaresa. Pastan smakade utmärkt, och bastun
värmde
gott.
Vi
går mot ljusare tider i flera bemärkelser.
Ha
de'
B.G.
OK!
Jag
tog ytterligare en tur igår vid 17-tiden - mest för att kolla upp en
sak.
En av mina bekanta påstår, att skälet till, att cyklarnas motorer kan
vara
så griniga på vårkanten, är, att den bensin, som fyllt tanken under
vintern,
på något sätt degenererar och blir mer svårantändlig. Även om man
dränerat
förgasarna inför vinterförvaringen - vilket jag (trodde att jag)
gjort
- borde man alltså tömma åtminstone halva tanken (med hävert?), slå i
fräsch
bensin och sedan få igång skrotet enklare.
Ett annat tips var att stänga bensinkranen en - två kilometer före resans
slut,
tömma förgasarna på det viset och låta motorn självdö. Så gjorde jag i
torsdags,
och si! Igår spann den igång, så snart förgasarna återfyllts. Inte
grinig
alls. Så idéerna om bensinens åldrande i tanken verkar i alla fall
inte
vara hela sanningen. Själv tror jag, att jag inte tömde högerförgasaren
ordentligt,
att gammal bensin hartsat igen den lite, och att högercylindern
därför
tog sån tid på sig att vakna ur vinterdvalan.
Ytterligare ett tips från min mackägare var att inför vintersäsongen blanda
karburatorsprit
i den fulla bensintanken. Han påstår, att modern bensin drar
åt sig fukt (Fråga mig inte, hur det går till att dra åt sig fukt ur en
plåttank
full med bensin!), och att detta kan göra motorerna griniga. Sprit
löser
det problemet, precis som på förgasarbilar förr i tiden. Kan ju vara
värt
att prova i höst.
Hur som helst: Hondavinkeln spann muntert hela vägen runt Stora Rängen. Ändå
blev resan den långsammaste jag gjort. Skymning, kring nollan och kurvig väg
med
risk för rullgrus är inte någon vidare kombination för inspirerad
kurvtagning
- så det blev till att puttra på i böjarna och släppa förbi en
och
annan bil.
Härefter får cyklarna nog stå några veckor. De två kommande helgerna verkar
hårt
inbokade, så det kanske blir att vänta till 27/3. Vi får se - och ses
dessförinnan
16/3.
B.G.
Tjaba!
Efter
tidigare relaterade vedermödor med Silvervingen - som erfarenhetsmässigt kan
vara lite divig att få igång även mitt under säsongen - var det inte utan spänning
jag rullade ut min Kawasaki EN 500 på garageplanen vid 16-tiden 14 mars.
Skruvarna, som håller batterikablarna ville leka kurragömma, men hittades
snart. Värre var det med den hållare, som fixerar hela rasket under sadeln.
Dess skruv tog en halvtimma att hitta, innan den uppenbarade sig, tre cm från
det ställe jag lagt den!
Vrida
om bensinkranen, max choke - och den lilla parallelltwinnen spann igång, så
snart förgasarna återfyllts - precis som förra året, då startmotorn sällan
drog runt mer än ett-två varv, innan den tände, även efter 14 dagars
stillastående. Den lär aldrig kunna beskrivas med glidaråkarens
favorituttryck "djupt muller ur raka pipor" men har andra kvaliteter.
Så snart den blivit varm, vred jag om gasrullen - bara lite - och möttes av
det där karaktäristiska, ivriga morrandet, innan den gick tillbaka till tomgångsvarv.
Numera
får jag alltid samma association; En korsning mellan draghund och Jack
Russel-terrier. Alla, som någon gång sett ett spann med utvilade Siberian
Huskies spännas framför en släde, vet, vad jag menar; Djuren definierar
begreppet dragvillighet. Och de, som träffat på Jack Russel-terriers, vet, att
ivrigare och kaxigare jyckar finns inte. (Just "kaxig" var för övrigt
min 159 cm långa lillsysters överförtjusta omdöme om hela hojen, när hon såg
den första gången.)
Så
rullade vi ut, kompisen och jag, på en liten vårtur till Nykil, Haraldsbo, via
Skeda tillbaka i det tätnande mörkret. Kawan spann belåtet, och svarade på
varje pådrag med den där karaktäristiska direktheten som kommer ur
kombinationen fin motor och lätt cykel.
Det
blir en fin sommar.
Väl
mött i kväll på Beviks.