Tjaba!

 

Har tittat på de olika förslagen till t-shirt och slås omedelbart av en fundering: Har vi inte redan en logga - i form av såväl falken som texten med viss utformning? Då är det väl den, som skall sitta på tröjan? Förslagen har ju samma falk men med olika utformning av texten - såväl vad gäller typsnitt som ordval.

För att hoppa till något helt annat: Igår kunde jag bara inte stå emot! Ett antal vackra dagar med torra vägar, beskådade genom US' fönster, hade retat upp den redan tidigare svåra abstinensen så till den grad, att nu skulle det bli köra av. Silvervingen - med fulladdat batteri - befriades från närgångna Baden-Baden-stolar etc och fick lite utrymme. Vrida om bensinkranen, ut med choken maximalt och trycka på startknappen. Du milde, vad den lilla kortslagiga v-twinen var grinig. Den tömde batteriet så till den grad, att det behövde fyllas på två gånger. Så startade den, motvilligt och tveksamt. Den krävde startmotorhjälp i kanske en halv minut för att inte dö på nytt och betedde sig inte alls, som jag var van vid. Kvartsgas och mycket choke, mycket längre än i vanliga fall - och motorgången kändes inte igen. Efter någon minut kom misstanken, som snabbt besannades; höger avgasrör var kallt, medan det vänstra brände i handen. Inte konstigt, att den vibrerade! Så - efter två - tre minuter, började även högercylindern tända, först motvilligt men efter ytterligare någon minut gick motorn rent. Jubel och glädje! Den fick bli ordentligt varm, inan jag stängde av och gick in. På med ullfrottéunderställ, fiberpälsbyxor, höghalsad tröja, fleecehalsduk och ryggsköld. Gud vare tack för skinnställets höga byxor - "med inbyggd väst" - under jackan! Öronproppar, hjälm och äntligen dags att grensla cykeln, som nu startade ögonkrök.

  Försiktigt ut från garageinfarten, som fortfarande har gott om isfläckar, och så iväg med sång i hjärtat på torr, fin väg söderut från Slaka. Vände norrut ett par kilometer från Skeda Udde och tog Nya Kalmarvägen in till stan i den tätnande skymningen. Silvervingens touringkåpa är förnämlig. Kallt om händer och fötter, men i övrigt förbluffande komfortabelt i noll grader och 100 km/h! Svängde förbi Clas på Bikestop, som just hade stängt, och bytte några ord. Så vidare hem till en kompis. Han var inte hemma, men en gentleman på gatan visade sig mycket motorcykelintresserad och undrade, om maskinen var ny - vilket naturligtvis gjorde mig löjligt stolt över den 22 år gamla maskinen! Så kom kompisen, och vi språkades vid en stund.

  Slutkoll på macken av ringtryck etc, och så hem igen, nu i strålande fullmåneljus.

  Trippmätaren angav en fyramilaresa. Pastan smakade utmärkt, och bastun värmde gott.

Vi går mot ljusare tider i flera bemärkelser.

Ha de'

B.G.

OK!

Jag tog ytterligare en tur igår vid 17-tiden - mest för att kolla upp en sak. En av mina bekanta påstår, att skälet till, att cyklarnas motorer kan vara så griniga på vårkanten, är, att den bensin, som fyllt tanken under vintern, på något sätt degenererar och blir mer svårantändlig. Även om man dränerat förgasarna inför vinterförvaringen - vilket jag (trodde att jag) gjort - borde man alltså tömma åtminstone halva tanken (med hävert?), slå i fräsch bensin och sedan få igång skrotet enklare.

  Ett annat tips var att stänga bensinkranen en - två kilometer före resans slut, tömma förgasarna på det viset och låta motorn självdö. Så gjorde jag i torsdags, och si! Igår spann den igång, så snart förgasarna återfyllts. Inte grinig alls. Så idéerna om bensinens åldrande i tanken verkar i alla fall inte vara hela sanningen. Själv tror jag, att jag inte tömde högerförgasaren ordentligt, att gammal bensin hartsat igen den lite, och att högercylindern därför tog sån tid på sig att vakna ur vinterdvalan.

  Ytterligare ett tips från min mackägare var att inför vintersäsongen blanda karburatorsprit i den fulla bensintanken. Han påstår, att modern bensin drar åt sig fukt (Fråga mig inte, hur det går till att dra åt sig fukt ur en plåttank full med bensin!), och att detta kan göra motorerna griniga. Sprit löser det problemet, precis som på förgasarbilar förr i tiden. Kan ju vara värt att prova i höst.

  Hur som helst: Hondavinkeln spann muntert hela vägen runt Stora Rängen. Ändå blev resan den långsammaste jag gjort. Skymning, kring nollan och kurvig väg med risk för rullgrus är inte någon vidare kombination för inspirerad kurvtagning - så det blev till att puttra på i böjarna och släppa förbi en och annan bil. Härefter får cyklarna nog stå några veckor. De två kommande helgerna verkar hårt inbokade, så det kanske blir att vänta till 27/3. Vi får se - och ses dessförinnan 16/3.

B.G.

 

Tjaba!

 

Efter tidigare relaterade vedermödor med Silvervingen - som erfarenhetsmässigt kan vara lite divig att få igång även mitt under säsongen - var det inte utan spänning jag rullade ut min Kawasaki EN 500 på garageplanen vid 16-tiden 14 mars. Skruvarna, som håller batterikablarna ville leka kurragömma, men hittades snart. Värre var det med den hållare, som fixerar hela rasket under sadeln. Dess skruv tog en halvtimma att hitta, innan den uppenbarade sig, tre cm från det ställe jag lagt den!

 

Vrida om bensinkranen, max choke - och den lilla parallelltwinnen spann igång, så snart förgasarna återfyllts - precis som förra året, då startmotorn sällan drog runt mer än ett-två varv, innan den tände, även efter 14 dagars stillastående. Den lär aldrig kunna beskrivas med glidaråkarens favorituttryck "djupt muller ur raka pipor" men har andra kvaliteter. Så snart den blivit varm, vred jag om gasrullen - bara lite - och möttes av det där karaktäristiska, ivriga morrandet, innan den gick tillbaka till tomgångsvarv.

Numera får jag alltid samma association; En korsning mellan draghund och Jack Russel-terrier. Alla, som någon gång sett ett spann med utvilade Siberian Huskies spännas framför en släde, vet, vad jag menar; Djuren definierar begreppet dragvillighet. Och de, som träffat på Jack Russel-terriers, vet, att ivrigare och kaxigare jyckar finns inte. (Just "kaxig" var för övrigt min 159 cm långa lillsysters överförtjusta omdöme om hela hojen, när hon såg den första gången.)

 

Så rullade vi ut, kompisen och jag, på en liten vårtur till Nykil, Haraldsbo, via Skeda tillbaka i det tätnande mörkret. Kawan spann belåtet, och svarade på varje pådrag med den där karaktäristiska direktheten som kommer ur kombinationen fin motor och lätt cykel.

 

Det blir en fin sommar.

 

Väl mött i kväll på Beviks.