Höga fjäll och djupa dalar, fjordar, serpentiner och strålande sol
– en vårresa i
Sydnorge
Prolog: Under mina tidiga tonår gjorde familjen en semesterresa i Sydnorge. Från den finns minnen; bitvis bra, bitvis (mycket) dåliga vägar, udda ortnamn som Röldal, Odda, Kinsarvik och Gol – och så denna hisnande natur! Redan då sade jag: ”Här vill jag åka motorcykel.” (Det var nog tur, att jag inte visste, att det skulle dröja nästan 40 år, innan denna dröm förverkligades.)
Cirka trettio år senare tog hustrun och jag med barnen på husbilssemester till Bergen och åter. Vägarna var överlag bättre – och upplevelserna lika hänförande.
Så – när nu motorcykel fanns sedan våren 2003, var det naturligt att realisera den gamla drömmen. Planeringen började för ett halvår sedan, och olika alternativ vägdes. En artikel i ett gammalt nummer av MC-Nytt beskriver en tredagars resa Stockholm – Varberg – Grenå – Hirtshals – Kristiansand – Stockholm. Det slog mig ögonblickligen, att den var feldisponerad. När teamet äntligen tagit sig till Sydnorge, åkte man hem! I stället för att avnjuta det, som fanns på plats, när man faktiskt tagit sig dit!
Andra veckan i maj borde innebära hyfsad chans till bra väder, före den egentliga turistsäsongen. Inbjudan gick tidigt ut till åtskilliga intresserade, men till slut föll alla utom svågern Thomas i Torslanda bort.
”Uppmarsch”; Linköping - Torslanda: Efter en god lunch grenslar jag den fullpackade Silvervingen lördagen 8 maj och tar gamla Riksettan till Huskvarna. Därifrån mot Nässjö, men snart högergir vid Riddersberg, på liten, ringlig, vacker väg mot Barnarp och vidare till Taberg. Fika på toppen – bokstavligen – samtidigt som den mulna himlen börjar ge ifrån sig lite stänk. Dessa fortsätter av och till, men bara lite, under den vidare resan via Angerdshestra, Mulseryd, Gällstad, Borås, Bollebygd, Hindås, Landvetter och Mölndal, innan jag via Älvsborgsbron hamnar i Torslanda. Restid c:a 6 timmar inklusive pauser – oändligt mycket mera njutningsfullt än att ha legat och malt på E 4/väg 40.
Dag 1; Göteborg – Kristiansand: DFDS’ Princess of Scandinavia lägger ut från Göteborg punktligt 10.00 i strålande sol och ljum vind. Medan hon stävar ut mot och passerar Vinga, får våra vinterbleka kroppar sig en timma på vardera fram- och baksidan, innan det är dags för god buffé och danskt öl. En flaska tolvårig maltwhisky från Islay för min del och en irländsk dito för Thomas’ blir självklara inköp. (Ingen av flaskorna är orörd vid hemkomsten.) Fortsatt halvslummer på soldäck, innan det är dags att gå ned och lossa transportfixeringarna på bågarna för att köra i land strax efter kl. 17.
Kristiansand tar emot med åska i luften – men det blir inget. Vandrarhemmet ligger i en lite trist omgivning och ser inte mycket ut för världen – något slags sammankopplade byggfuttar. Men mottagandet är vänligt, det ligger på promenadavstånd från centrum, och på nästa dags frukost, som ingår i priset, kan man inte klaga. Inte heller på den fisk- och skaldjurssoppa jag inmundigar på en hamnkrog denna varma kväll.
Dag 2; Nordsjövägen Kristiansand – Sandnes: Även om norska europavägar stundtals är smalare och krokigare än svenska länsvägar, och E 39 bjuder på inte oäven motorcykelåkning, väljer vi bort den i största möjliga mån till förmån för Nordsjövägen – ett samlingsnamn på några olika vägar med det gemensamt, att de går så nära kusten som möjligt. (Tips: Skaffa broschyr på Turistinformationen i Kristiansand. Vi missar några partier i början, innan vi inser, att färdbeskrivningen ligger i packningen!)
Nordsjövägen är milt uttryckt en höjdare. Av kartan framgår, att den ringlar, så det räcker, längs de bitvis djupt inskurna, smala fjordarna, men det, som inte framgår, är vertikalerna. Ingen av oss visste, att Norge är så kuperat även längst söderut. Det är, som om en berusad jätte gått lös på det höglänta landskapet med en yxa i ena handen och en klubba i den andra. Man får snabbt stor respekt för norska vägbyggare, som inte fått något gratis i denna natur. Ändå är vägarna i gott skick, vilket ger tillfälle att nöta även slitbanans sidor – en dröm för alla sorters motorcyklister. Sporthojsåkare kan slita knäpuckarna ordentligt och begränsas väl egentligen bara av ringa packningskapacitet och risken för möte i hårnålskurvorna. Touringentusiaster borde finna detta oändligt mycket mera njutbart än att ligga och nöta på motorväg, och glidarfolk har alla möjligheter i världen att tuffa fram lugnt, värdigt och njutningsfullt – med viss risk för skrapmärken på fotplattorna. Silvervingens lilla, kortslagiga och högvarviga V-twin kräver flitigt bruk av växellådan, men då håller den också orken uppe. Den raka fyran i Thomas’ Kawasaki ZR-7 har ett helt annat bottendrag, men visst rör sig även hans vänsterfot i serpentinerna.
I strålande solsken görs en avstickare till Lindesnes – Norges sydspets med känd fyr sedan 1600-talet (Bild 1) – som bjuder på underbar havsutsikt, men av det planerade fikat blir intet. Inget öppet, för tidigt på säsongen. Så i sadlarna igen, via Lyngdal, E 39 till Flekkefjord, vänster mot Farsund, via en stigning med sagolik fjordutsikt (Bild 2, Bild 3, Bild 4) åter inåt landet till Kvinesdal för att runda Fedafjorden, innan det bär ut mot Nordsjön igen.
Denna första halvdag innebär en mycket låg genomsnittshastighet av turistens mest klassiska skäl. Vi stannar ofta för att beundra vidunderliga utsikter. Vägen ringlar närmast regelmässigt med en fjord på ena sidan – ofta något hundratal meter nedanför – och en bergssida på den andra. Tala om att i sådana lägen gripa dagen! Det mäktigaste intrycket gör nog Jössingfjorden – det smalaste, brantaste ”yxhugget”. Vägen kommer ned från fjordsidan och löper länge längs vattnet. Längst in gör den en skarp vänsterböj och ringlar sig sedan brant uppför på en bergshylla med tunnlar (Bild 5, Bild 6). Under andra världskriget, innan Norge anfallits, ankrade Nazityskland här upp fartyget Altmark, fullastat med brittiska krigsfångar. Dessa var okända för Norges regering men inte för britterna, som i en lyckad commandoräd fritog fångarna – vilket ledde till folkrättsliga dispyter och gav Tyskland förevändning att anfalla Norge, ”eftersom landet inte kunde freda sitt territorium”.
Efter Hauge byter landskapet karaktär nästan som i ett filmklipp! Borta är hårnålar och hisnande höjdskillnader. I stället påminner landskapet om Skagen eller Österlen; Böljande jordbruksbygd (med tusen olika varianter av gödseldoft!) och intensivt ljus, lite disigt av närheten till havet. Här ökar snitthastigheten – trots märkbar motvind – innan vi når Sandnes, strax söder om Stavanger. Holiday Motell med restaurangen Route 66 har ingen anknytning till vare sig amerikanska Holiday Inn eller den svenska vägkrogkedjan, men lammsteken är god, och vi sover gott.
Dag 3; Ryfylkevägen Sandnes – Gullingen: Denna dag blir undantaget, då vi – helt planerat – nöter skosulorna mer än däcken. Precis som gårdagen ligger en molnslöja under morgonen, men den försvinner med tilltagande solsken. Ryfylkevägen går nordostvart från Sandnes mot Röldal och består till en början av riksväg 13. En blick på kartan räcker för att väcka motorcyklistens intresse – kurvigt och fjordnära.
Halvannan timma från Sandnes – inklusive färja vid Lauvvik (Bild 7) – viker vi av mot Preikestolshytta, ringlar oss över bergsryggen och ned till parkeringen (Bild 8). Av med mc-ställen, som läggs lite undanskymt, på med jeans och T-shirts i den strålande förmiddagssolen, laddning med en stor glass var och fyllda vattenflaskor – och så börjar den knogiga vandringen, angiven till två timmar i vardera riktningen. Uppför, uppför, med snart genomvåta T-shirts. Utsikten är bitvis hänförande, med Refsvatnet som en spegel nära oss och Lysefjorden skimrande i diset på avstånd (Bild 9). Vi går fel och blir lite missmodiga, men återfinner leden och kollar markeringarna bättre efter det. Flackare partier är spångade över myrmarker fram till nästa brant, storblockig denna gång. Leden flackar ut och blir lättgången igen – och så är vi nära. På höger sida brant bergsida, själva leden en hylla, som minst någon meter bred – och till vänster några hundra meter lodrätt stup. Inte ett staket, inte en varningsskylt, så långt ögat når. Norrmännen litar uppenbarligen på, att de, som ger sig ut på denna vandring, också har huvudet med sig.
Preikestolen (”Predikstolen”) är en flat, triangulär klipphylla, där ett par skolklasser ledigt får rum (men om jag vore deras klassföreståndare, skulle jag få ett nervöst sammanbrott av bara tanken!) Kanterna är som avhuggna med en jättes yxa, och stupet, som faller svagt inåt, är 300 meter. Därefter följer ytterligare 300 meter rasbranter ner till Lysefjordens vatten. Att stå på denna hylla en solig, nästan vindstilla dag gör ord som ”vidunderligt”, ”svindlande” och ”makalöst” egendomligt otillräckliga, och upplevelsen går definitivt inte att fånga på foto (Bild 10, Bild 11), trots tusentals försök.
Varken svågern eller jag är karska på kanten av höga branter, men vi lägger oss i alla fall på magen och skjuter långsamt ögon och näsa ut över stupet. Några yngre flickor verkar inte ha samma problem. De stiger lugnt fram och sätter sig att småprata – med benen dinglande över bråddjupet. Förnuftsmässigt naturligtvis inget problem. När ramlade vi senast ur en stol framlänges? Ändå är vi helt eniga om, att den sortens sittande får vara för vår del.
Var sin Kvikk-Lunsj gör skäl för namnet, varefter återtåget – i samma underbara väder – sker utan avsteg från leden. Med ömmande fötter och knän är vi fem kvart senare tillbaka vid utgångspunkten och fortsätter efter en kort rast. Vägen är härlig, och vädret är fint, så Jösenfjorden visar sig från sin allra vackraste sida (Bild 12).
Dessa dagar ser vi ursprunget till en av Norges nationalsymboler – lusekoften – överallt. Tackor med stinna juver betar i det smaragdgröna, saftiga gräset, medan lammen – en del så små att rester av navelsträngen fortfarande hänger kvar – skuttar kring dem. Betagande! Någon gång går de på eller invid vägen, vilket får oss att verkligen krypköra för att inte stressa dem.
Dagens etappmål Sand visar sig vara det enda stället under
hela resan med problem att hitta logi. Fullbelagt överallt – så att vi till
slut börjar fundera på, om motorcyklister är ovälkomna. Några trista hytter på
en till synes övergiven, lika trist camping, är på sitt sätt imponerande. Hur i
hela friden kan någon lyckas åstadkomma något så sunkigt i denna makalöst
vackra omgivning? Så vi söker vidare. Som lök på laxen kör jag fel, vilket som
så ofta visar sig bli lösningen. Skylten ”Gullingen 8” med hotell- och
restaurangsymboler ger nytt hopp och leder oss in på ännu en serpentinstigning
av aktningsvärda mått – upp på fjället. Gullingen
visar sig vara en lägerskola, som blir vandrarhem på sommaren. (Norska staten
betalar en veckas lägerskolevistelse på ackrediterade anläggningar för alla
barn under mellanstadiet.) Något tveksamma kliver vi in och frågar om logi,
trots att vandrarhemmet inte öppnat. En glad pike ger genast positivt besked
och lotsar oss till en liten lägenhet(!), samtidigt som hon frågar, ifall vi
vill ha kvällsmat och frukost. Om!
Med den förstnämnda inmundigad avnjuts kvällssolens spel över sjö, forsar,
björkar, myr och snöiga fjäll (Bild 13).
Några av barnen beundrar våra bågar, efter att ett vattenkrig nyligen utkämpats
under upphävande av osannolika illtjut. Ett par av dem kommer lite blygt fram
och säger, att ”motorcyklarna blev nog lite våta”. Vi tar detta med fattning
och räknar med, att de är byggda för att klara av värre skurar än så, samtidigt
som barnen får en eloge, för att de talat om, vad som hänt.
Inga sömnproblem den natten heller.
Dag 4; Ryfylkevegen/Sörfjorden/Hardangervidda, Gullingen – Geilo (eller ”600 – 0 – 800 – 0 – 1 200 – 1 000 meter över havet på en och samma dag!”): De mulna morgnarna börjar bli en vana, och på denna höjd finns en märkbar kyla i luften. Utsövda och med fulla magar ringlar vi tillbaka ned längs serpentinvägen, åter till Sand – och missar färjan med fem minuter. Alltså gott om tid att tanka och beskåda omgivningarna, innan nästa färja går om en timma.
Ryfylkevegens nordöstra del har två alternativ. Under vinterhalvåret fortsätter man på riksväg 13 genom Brattlandsdalen. Sommartid kan man i stället färja vid Sand och ta väg 520 via Sauda över fjället.
Efter färjeturen följer samma fantastiska vägupplevelser som tidigare; bra beläggning, stora vertikalskillnader och underbara kurvor – från hårnålar till långa, svepande böjar – längs Saudafjorden. Att färdas på detta sätt i strålande vårväder läker själen för långa tider. Även här har vi låg snitthastighet; paus- och fototillfällena är många och vackra (Bild 14).
Efter Sauda – nere vid fjorden igen – börjar stigningen upp på fjället, till som mest c:a 800 meter. Detta visar sig bli det enda parti av resan, där vägen inte kan avnjutas som eljest. Alltför mycket sand på asfalten orsakar långsam framfart mellan upp till fyra meter höga snöröjningskäppar och två meter höga snövallar, som kyler påtagligt. Här uppe är det senvinter, med stora snöfält och färgskala i gråbrungrönt – tämligen kärvt och dystert (Bild 15). Det är nog betydligt mer inbjudande i augusti. På själva vägen lyser dock snö och is med sin frånvaro, för vilket vi är mycket tacksamma.
Färden ned mot Horda vänder perspektivet helt; vyerna öppnar sig, allt mer inbjudande, ju längre bort blicken söker sig. Röldalsvatnet ligger som en svartblank spegel under oss, och snart är vägen sandfri igen (Bild 16).
Tunnlar har vi åkt igenom tidigare, men efter vänstersvängen upp på E 134/riksväg 13 vid Horda blir de längre – upp till ett par kilometer. De är inte lika väl upplysta som i Sverige, så kontrasten mellan det tidvis skarpa dagsljuset och tunnlarnas mörker – förstärkt av solglasögonen – är inte behaglig. Som lök på laxen är de ofta såväl kuperade som kurviga, och farten anpassas därefter.
Före Odda blir det blött på kåpglas och visir, när Låtefossen (Bild 17) passeras. I två parallella, kraftiga forsar faller vattnet ner ur bergssidan på vägens östra sida under en gammal, vacker bro med sex valv, innan det rinner ut i älven.
Odda verkar vara ett vackert ställe att bo på; vid Sörfjordens – en del av Hardangerfjorden – sydspets, med branta bergssidor, till en början grönskande, sedan kala och till sist snöklädda, där de gör en lång svingande båge upp till topparna, drygt 1 500 meter över fjordens vatten (Bild 18). Vi gör nog ett misstag, som inte tar oss tid att slingra upp på fjordens västsida, över den stora glaciären Folgefonna, men på något sätt är tankarna redan längre fram i den tidigare färdriktningen, så det får bli en annan gång. Varken Folgefonna eller Hardangerfjorden lär flytta på sig.
Trots en lätt salladslunch i Odda blir jag seg i huvudet efter någon halvtimmas körning, svänger in på en vacker rastplats och får snabbt reda på, att svågern är lika seg. Detta kureras enkelt med en halvtimmas ryggläge i gröngräset (Bild 19), varpå vi åker vidare – betydligt piggare. Planen har varit att stanna här nere vid fjorden och lämna Hardangervidda till morgondagen, men vägen är fin och milen rullar undan, så färden går vidare genom Kinsarvik och Eidfjord, innan stigningen i Måbödalen – platsen för den tragiska bussolyckan med svenska ungdomar för ett antal år sedan – börjar på allvar. På sextiotalet var denna sträcka av typen ”bergsväg till avkrok på Balkan”, men idag är den bred och lättkörd – om än brant. Åtskilliga kurviga tunnlar – varav åtminstone en gör ett 360-graders korkskruvsvarv i berget – för oss snabbt upp till ytterligare en svindlande sevärdhet. Vöringsfossen (Bild 20) var tidigt ett internationellt känt turistmål i Norge och gav upphov till en livaktig pensionatsnäring redan under 1800-talets senare hälft. Dessförinnan bodde de välbeställda turisterna på sina egna yachter i fjorden och chartrade ortsbor med häst och kärra för att kunna bese forsen, som faller nästan lodrätt hundratals meter ner i en kanjon. Här finns faktiskt en del varningsskyltar, men inte många meter stängsel, så vi rör oss med eftertanke och är än en gång glada att inte behöva tänka på småbarn.
Hardangervidda ger ett kyligt, men egentligen inte kallt, mottagande, när vi fortsätter, medan solen sjunker i backspeglarna. Vägen är fin, men vetskapen om, att asfalten inte kan hålla många grader över nollstrecket, vilket reducerar däcksgreppet påtagligt, får oss att ta det tämligen lugnt hela vägen fram till Geilo, där Jons Kro visar sig ha såväl ledigt rum som varm mat att servera i de rustika lokalerna med kurbitsdekor.
I väntan på maten ser vi med intresse en välhållen, drygt 10 år gammal Jawa 350 tvåtaktstwin, körd av en vänlig, norsk gråhårsman, svänga in på parkeringen. I sidovagnen verkar hans trogna följeslagare hunden trivas – bakom egen vindruta (Bild 21).
Under kvällen inses, att vi kan åka hem nästa dag, men bestämmer oss för att gästa mina föräldrar i Uddevalla, som förvarnas per telefon.
Dag 5; Geilo – Kongsberg – Uddevalla: Som för att bekräfta det riktiga i gårdagens beslut, tar den hittills osannolika väderlyckan slut. När jag drar ifrån gardinen på morgonen, snöar det! Bara enstaka, vita flingor i duggregnet, och asfalten är tack och lov svart – men ändå. För första gången dras långkalsongerna av ullfrotté och den varma ylletröjan på under skinnstället, och de smidiga sommarhandskarna byts mot varmare, lite bylsigare kollegor med Dryway-membran.
Första delen av väg 40 mot Kongsberg går över tre fjällryggar med mellanliggande dalar – uppför och utför i trippel. Vid starten har snön upphört, men i den första uppförslöpan blir vattendropparna på kåpglaset plötsligt snöflingor igen. Inte mycket, men respektingivande. Om kalla däck mister en del av friktionen, hur blir det då med våta kalla däck? Så vi tar det lugnt.
Väl nere i dalen efter tredje ryggen upphör snart regnet, men dagen är rå och kulen, så en kopp hett kaffe sitter fint halvvägs, innan vi ringlar vidare mot Kongsberg, Hvittingfoss, Holmestrand och Horten.
God laxmacka och smarrig pajbit under överfarten till Moss. Längst fram på färjan står fem bågar i bredd, som ser ut att vara klara för start á la motocross, men därtill är de för olika; En Africa Twin, en Fireblade, en enstånka av offroadtyp, svågerns ZR-7 och min Silvervinge (Bild 22).
E 6 söderut besannar de värsta farhågor – mycket tät trafik i ett enda långt vägarbete – och det är skönt att ta av mot Halden, där vi tänkt spendera resterande norsk valuta på lite färskt kneipp-bröd. Sådant går dock inte att uppbringa denna eftermiddag, så det blir två chokladkakor, innan väg 22 mot svenska gränsen vid Vassbotten hittas efter lite snurrande. Denna väg körde jag åt andra hållet förra året, och den blir resans sista serpentinkörning; underbar, men lite tam efter de svindlande upplevelserna dagarna innan.
Kort rast i Munkedal för inköp av lämpliga presenter till föräldrarna, som ger sedvanligt, gott mottagande och förplägnad.
Dag 6; Uddevalla – Trollhättan – Torslanda: Med mycket gott om tid väljer vi den kurvrika vägen över Lane Ryr, norr om huvudvägen österut från Uddevalla, och vinklar sedan ned till Trollhättan för ett besök på Bike. Thomas köper en ”löskrage med skjortbröst”, och jag provar lite hjälmar, men något mer köp blir det inte.
Mörka moln tornar hotande upp sig i färdriktningen längs Göta Älvs västsida, över Hjärtum och Lilla Edet – ytterligare en väg att rekommendera – mot Kungälv, där vi oförhappandes äter lunch på en parkering! Vid det näraliggande köpcentret bjuds provsmakning av nylagad paella, som man sedan kan köpa i större eller mindre portioner. Den ger mersmak, så trots den påvra miljön njuter vi.
Sista etappen blir direkt ut på Hisingen, över Säve till Torslanda, som nås strax efter fjorton. Väderlyckan har återkommit, de mörka molnen är försvunna, och vi packar upp i solsken, innan det är dags att ge cyklarna en behövlig tvätt. Svågern har vid det här laget tillryggalagt 140 mil, så min körsträcka kommer att vara 210, när jag når Linköping igen.
Min syster möter oss, glad som en lärka, men otålig, eftersom hennes nyköpta, mycket välvårdade Yamaha Virago 535 – 1990 års modell med 2 000 mil på mätaren – fortfarande väntar på däcksbyte och därpå följande besiktning, innan hon får köra den. Kvällen innebär – naturligtvis – god mat och dryck. Svågern, som är en fena på datorer, laddar hem våra digitalkamerors minnen, redigerar bilder på ett sätt, som jag inte trodde var möjligt, och presentar mig följande morgon med samtliga bilder plus några korta filmsnuttar på en egen CD.
Epilog: Vi hade båda planerat att avsluta denna vecka med söndagens SMC-avrostning på Linköpings Motorstadion – Sviestad – men svågern väljer att prioritera familjen, så på lördagen åker jag hemåt utan honom – fortfarande med god väderlycka – samma väg som jag kom.
Med femhundra mil i ryggen denna säsong känns avrostningen dagen därpå lite som jästen efter degen. Ändå lär jag mig – framför allt med hjälp av de mc-poliser, som leder bromsövningen – något nytt. ”När det ’iiiiar’, har bakhjulet inte låst (vilket jag alltid trott), men om det ’oooar’ är det värre”. Slutsatsen är ju ändå bekant; ”Iiiandet” varnar och ger skäl att lätta en aning på pedalen.
En medbroder får en mycket fysisk upplevelse av det olämpliga i att ”ta om” en bromsning med framhjulet. När det låser, råkar han ställa styret lite snett, samtidigt som han släpper bromsen. Den resulterande wobblingen, när framhjulet återfår greppet, blir våldsam, och han verkar nära att kastas av cykeln. Det ser otäckt ut men reder snabbt upp sig. Instruktören inskärper uttryckligen detta: ”Ta inte om en bromsning med framhjulet!” Och det vi sett, bär ju syn för sägen.
Några avslutande reflektioner: Norges nackdelar brukar ju anges vara osäkert väder och höga priser. Som Mark Twain påpekade: ”Alla talar om vädret, men ingen gör något åt det.” Vi hade ovanligt god väderlycka. Att korsa Hardangervidda på landsvägshoj andra veckan i maj är ingen självklarhet – och det busade ju till sig lite i Geilo.
Priserna var överlag mer modesta, än vi vågat hoppas. Övernattningar kostade 400 – 680 NOK för oss båda tillsammans, och måltiderna mellan 75 och 200 NOK per styck. Ett glas vin eller en öl gick på c:a 50 NOK. Lite oväntad var däremot den något fantasilöst presenterade maten; ”fläskstek”, ”nötstek”, ”köttbullar” etc. är ju föga upplysande. Det som serverades, var av typen husmanskost, i regel gott utan att vara märkvärdigt – och alltid väl tilltagna portioner.
Norges fördelar är självskrivna;
1. Det ligger nästgårds, dvs transportsträckan dit är minimal jämfört med kontinentala resmål. Färja från Syd-/Västsverige till Kristiansand innebär, att ”ditresan elimineras”. Efter en angenäm sjöresa nås en utmärkt utgångspunkt.
2. Naturen är vidunderlig och ”tar inte slut”. Upplevelserna bara fortsätter! Norrmännen har goda skäl för sin stora patriotism.
3. Språkproblemen är minimala, och man blir överlag mycket vänligt mottagen.
Så vad väntar Du på?
