Reserapport från London

Vilddjuret diar stillsamt från batteriladdaren - just denna vinter i sällskap med den fina Honda VFR, som Torslandabaserade svågern hittade på www.blocket.se ute i Malmslätt(!) och körde till mitt garage den soliga söndagen 29 januari, dagen efter att vi besökt ”På två hjul”.

2004 körde jag första repan 5 mars, och i fjol 6 februari - innan snön kom! - men i år verkar det bli aprildebut, om inget radikalt sker med vädret. Abstinensen är svår.

7 - 8 mars är det narkosläkarkonferens i London. Strålande solsken men smällkallt, när jag äntrar planet morgonen 6 mars. Stansted möter dock med temperatur över noll, barmark och solsken.

Hotellet ligger precis vid ”The London Eye”. Det jättelika pariserhjulet, som under en halvtimma lyfter åkaren 135 meter över Themsens vatten och ned igen, är en fascinerande konstruktion. I stället för grova stålbalkar till ”ekrar” har det tunna (nåja) vajrar, som förbinder navet med den likaså smäckra ”fälgen” av metallrör. Allt ger intryck av ett gigantiskt cykelhjul, som definitivt inte ser ut att hålla för de stora belastningar det är fråga om - men uppenbarligen gör det - och som dessutom är upphängt i en ”enkelsving”! Två grova metallrör bildar ett lutande, upp-och-ner-vänt V från marken upp till navet - och hela konstruktionen balanseras upp av ett knippe smäckra vajrar - ett imponerande stycke modern, brittisk ingenjörskonst, som nästan ger intryck av att sväva! 

Vi strosar över bron och hittar en pub ett stenkast från Big Ben. ”Steak and ale pie” vinner aldrig Guide Michelin-inspektörernas hjärta, men nedsköljd med en pint ”Tanglefoot” sitter den finfint och håller mig mätt de närmaste sex timmarna. Över baren börjar plötsligt en urgammal, lite skrällig manick låta ”tinke-tinke-tinke”. Vi undrar, om det är någon form av brandlarm eller signal om, att puben snart stänger - engelska pubars egendomliga öppettider är ju legendariska - men får reda på, att den signalerar dags för omröstning i parlamentet tvärs över gatan! Bra service till eventuella MP:s, som slunkit in för en stilla pint mellan passen i den brittiska demokratins tjänst.

Mätta strosar vi upp mot Trafalgar Square och Piccadilly Circus, där jag tar tillfälligt farväl av sällskapet för att återgå till hotellet för en tupplur. Under denna promenad och de två följande dagarna noteras, att London är en milt uttryckt hojtät storstad. Parkerade maskiner står i stora klungor överallt. Mängder av små Honda Cub - Hondas motsvarighet till den gamla svenska Monarpeden, om än med starkare, fyrtakts femtiokubikare - och skotrar i alla storlekar surrar omkring, men också alla andra sorters hojar. Många är 125:or, som i Sverige körs av 16 - 18-åringar men här av folk i alla åldrar, men jag ser några Ducati Monster och ST4, flera Yamaha Diversion 900, Honda VFR, BMW:s boxrar och radfyror - och några tunga glidare, inklusive en Triumph Rocket III. En i Sverige sällan sedd maskin - Honda Deauville - är mycket vanlig, och tacka för det; smidig, bra skydd av kåpan och samtidigt fina packmöjligheter gör den till en ypperlig pendlarhoj i storstad, samtidigt som den måste vara perfekt för en veckoslutsresa.

Gul väst/överdragsjacka eller ”koppel” är mycket vanligt - välbetänkt i den täta trafikens höga tempo. Vid ett tillfälle hör jag en ambulans komma ylande, och någon minut senare kommer en av Londons motorcykelburna paramedics som komplement och förstärkning.

På flygplatsens reklamaffischer för tågtransfer påpekas, att trafiken i centrala London håller en medelhastighet på 9,9 mph - drygt 15 km/h. Mot denna bakgrund är en båge naturligtvis ett ypperligt fortskaffningsmedel, med vilket man tar sig fram nästan överallt, och klimatet i London är ändå såpass mycket mildare än i största delen av Sverige, att det är realistiskt att köra där året om - bara man har ett bra allvädersställ.

Detta gör också en stor skillnad. De flesta skandinavers bågar körs ju oftast i rent nöjessyfte, och de flesta av oss håller (mycket) fin puts på grejorna. Londonbornas dagligen använda nyttofordon är betydligt ruffigare - från den elastiska termen ”bruksskick” till rena ratbikes. Inte så konstigt - våra dagligen använda bilar är ju sällan några skönheter, när saltat vinterväglag råder, och de engelska hojåkarna orkar säkert inte heller tvätta och putsa varje dag.

I övrigt har London genomgått två märkbara förändringar på sistone. Dels har den lite ålderdomliga arkitekturen i centrum numera sällskap av åtskilliga moderna byggen. Några nya broar över Themsen kontrasterar bjärt mot sin omgivning, och Docklands glasklädda skyskrapor ger snarare associationer till centrala Los Angeles, Hong Kong eller Singapore! 

En dystrare förändring är att se en manlig och en kvinnlig polis fotpatrullera i närheten av ”The Eye”. Londons bobbies är ju kända för att i generationer ha skött sitt jobb utan skjutvapen, men han har både en kraftig pistol hölstrad i bältet och en kulsprutepistol redo över bröstet! ”The Eye” är naturligtvis ett högst tänkbart och spektakulärt mål för attacker, och terrorister struntar nog fullständigt i, hur Londons poliser tidigare kunnat sköta sitt jobb.

Tyvärr hade Ryanair sålt bussbiljetter på planet. Transferresan in till Victoria Station tog beräknade en timma, men återfärden ut till Stansted under tidig rusningstid tog två! Mängder av motorcyklister gled i måttlig men stadig fart fram mellan bilköerna, förbi vägarbetena, och visade på så sätt fordonstypens fördelar, medan vi satt och stönade i bussen. Så nästa gång blir det tåg.

Att se alla dessa hojar i aktion blev i alla fall någon sorts surrogat för egen körning, så abstinensen lindrades en aning - i alla fall tillfälligt, innan Skavsta tog emot med iskall nordan och tjockt snölager.

Väl mött i vår

Bror Gårdelöf