Bensin, mineralvatten och kaffe eller Vi frös
inte!
När hustrun
föreslagit resor till Paris eller Sydeuropa mitt i sommaren, har jag alltid
svarat, att dels är Sverige då som allra vackrast, och dels är det alldeles för
hett där nere. Bättre då att resa dit vår eller höst.
Så när kollegan och
cruisarkompisen Zoltan Bak med hustru bjuder ner oss till Budapest över
midsommar, svarar vi båda – i inkonsekvensens heliga namn och utan betänkande –
”Ja, gärna!”
Dag 1, Linköping – Trelleborg: Eftersom hustrurna ställer sig helt
avvisande till resa på två hjul, startar Zoltan och jag några dagar i förväg (Bild 1) för att vara på plats, när de kommer med
flyget. Medan Zoltan toppar upp tanken på Preem i Vallarondellen morgonen 18
juni, kör en ambulans med påslagna sirener förbi, och någon mil söder om Linköping
passeras vi av en utryckande polisbil. ”Trafikolycka längre fram” blir min
omedelbara reflektion och mycket riktigt; ett par kilometer söder om Rimforsa
är det stopp. Vi rullar förbi bilkön, och den polis, som håller uppsikt åt vårt
håll, ser rätt bister ut, när jag rullar ända fram till hans stoppande
högerhand. Minen ljusnar dock direkt, när han får veta, att vi båda är läkare
och erbjuder hjälp. Efter en kort koll blir svaret nej. Olycksoffren är
losstagna och håller på att lastas in i ambulanserna. Dock verkar detta ta ett
tag, så vi vänder och tar gamla ringelvägen genom Rimforsa, nära Åsunden och
vidare till Segmon. Beslutet visar sig vara helt rätt. Stora vägen är fortfarande
spärrad för norrgående trafik, när vi åter kommer ut på den.
Förmiddagen är
vacker, och milen rullar undan förbi Kisa, Österbymo och Eksjö, med
förmiddagsfika på golfklubben. Fortsatt fint ner till Sävsjö, medan stora vägen
Vrigstad – Växjö är mer transportsträcka. Efter Växjö provas alternativet med
den mindre vägen förbi Vederlöv, över Sirkön i sjön Åsnen. På kartan ser den
fin ut, men med undantag av några korta, vackra passager över broarna till och
från Sirkön är det mest skog och hyggen.
Hungern gör sig
påmind, så det får bli en hamburgare, följd av en kort stund på rygg i gräset
vid en vackert belägen campingplats vid södra delen av Åsnen. (Bild 2)
Snart därefter når
vi Urshult och kommer ut på väg 120, som har flera mycket vackra passager längs
en serie sjöar. Efter tankning i Ryd bär det vidare mot Olofström och kort
därefter höger mot Vånga, där vi girar vänster in på den mycket vackra vägen
längs västra delen av Ivösjön. Kombinationen vacker sjöutsikt och riklig
förekomst av rådjur är inte helt oproblematisk, så vi håller noggrann koll
framåt och njuter av omgivningen med korta sidoblickar.
Brösarps Backar är
lika vackra som alltid. Vägen är lika hänförande – och naturligtvis hamnar vi
bakom en slöfock till bilist, som förstör en stor del av njutningen. Väl förbi
njuter vi åter av Österlen – både land och hav – ända ned till Simrishamn.
Det skrala
kosthållet hittills idag tas igen på krogen ”Röken” nere i hamnen, där vi
njuter ohämmat i kvällssolen med utsikt över havet. (Bild
3) Enda felet är, att ett antal mil återstår till Trelleborg, så det får
bli mineralvatten, innan vi åter grenslar hojarna och kör vidare längs kusten,
förbi Sandhammaren och Ystad till Trelleborg. Kvällen är fortsatt vacker och
varm, och doften av ruttnande tång gör luften tung.
I god tid rullar vi
in vid Scandlines terminal och lotsas vidare in på plattan. Här har man en av
de mest vrickade trafiksituationer jag sett; påkörande trafik skall korsa en
fil, där avkörande trafik samtidigt kommer från en annan färja – snett
bakifrån! Som gjort för misstag och olyckor, men vi klarar oss.
På plattan är det
gott om hojåkare, vilket gör, att alla inte får plats på de utrymmen inne i
färjan, som är avsedda för motorcyklar – med tillhörande surrningsmöjligheter.
Flera av oss lotsas till en plats för bilar, och där är det skralt med
surrningsmöjligheterna. Ansvarig man på färjan rycker på axlarna och hävdar,
att risken för, att cyklarna faller omkull, är obefintlig. Detta känns inte
helt OK, men sjön är helt slät och väderprognosen ypperlig, så vi bråkar inte
utan nöjer oss med att ställa maskinerna på centralstöden och kila fast fram-
och bakhjul. Jag lägger dessutom en tamp kring bromshandtaget, så att cykeln
har parkeringsbroms anlagd. (Bild 4)
Rejält svettiga
hittar vi hytten, duschar och kan därefter njuta av dagens första – och sista –
öl i baren. Jag köper en flaska 15 år gammal Bowmore Mariner Single Malt Whisky
och avslutar kvällen med att inviga Zoltan i whiskydrickandets elementa.
Dag 2, Rostock – Meissen: Cyklarna står, som de skall, när vi utsövda
men med tomma magar kommer ned till dem vid 6-tiden nästa morgon. Vi har fått
tipset att köra in i Rostock, som sägs vara en rätt fin stad, och äta frukost.
Den fina idén kullkastas av verkligheten. En trafikolycka har korkat igen
infarten, så vi fastnar där i någon halvtimma, innan det dyker upp en möjlighet
att vända ut ur stan för att hitta något annat matställe. Inom en timma sitter
vi sålunda på hotellaltanen i den lilla byn Kuhs och njuter av en stadig frukost
– med yoghurt, ägg, färskt, bröd, goda pålägg, juice och te. Dagen är redan
varm – ett intet mot, vad som komma skall. (Bild 5)
En grundidé i
planeringen har varit att hålla sig borta från Autobahn – i alla fall i
Tyskland, där det ju kan gå undan värre. Alltså följer vi ”die Landstrassen”,
denna dag väg 103 Rostock – Kyritz och därefter väg 5 till Berliner Ring – den
stora Autobahnleden kring Tysklands huvudstad.
Die Landstrassen
håller god standard – även i f.d. Östtyskland – men går genom byar och städer,
och sådana ligger tätt i Tyskland, så
medelhastigheten blir inte hög, men på semestern skall man inte stressa.
Vi försöker hitta en
liten väg för att slippa Berliner Ring – och misslyckas naturligtvis. Väl uppe på
Ringen anpassas tempot någorlunda till omgivande trafik, dvs sådär 120 –
Hettan är pressande,
så det blir dagens andra halvliter mineralvatten i skuggan under mackens tak,
innan det bär iväg igen. Hojens lufttemperaturmätare visar 37 grader(!) på
parkeringen, men efter att vi kommit iväg, och fartvinden fått göra sitt en
stund, landar temperaturen kring 32. Tack och lov, att jag valde skinnjeansen
och lämnade de höga hängslebrallorna hemma! I de senare skulle jag väl ha fått
värmeslag för länge sedan. Nu åker vi vidare med blixtlåsen i jackorna till
hälften öppnade för att inte koka bort helt i de svarta skinnställen.
En sen, lätt lunch
avnjuts på en bykrog, varpå det bär vidare längs Landstrasse 101 mot den gamla
porslinstaden Meissen, dagens tänkta etappmål i närheten av Dresden. Hettan är
fortsatt pressande, så vi stannar i Elsterwerda för ytterligare vätskeintag. ”Apfelschorle”
är kolsyrad äppelmust, mycket gott, och därefter vill jag ha en dubbel
espresso. Denna tar häpnadsväckande lång tid, trots att vi är de enda gästerna
på den nyrenoverade lilla krogen. Förklaringen kommer till slut – med kaffet.
Espressomaskinen är helt ny, och han har aldrig gjort en kopp med denna ädla
dryck i hela sitt liv. Därför tar han reducerad avgift, eftersom han inte vet,
om kaffet blivit bra. Det smakar OK, men som espresso är det snarast lankigt,
vilket jag vänligt förklarar för honom.
Zoltan har noterat
ovädersmoln i färdriktningen. På båda sidor om dessa moln är himlen ljusare,
och som obotliga optimist säger jag, att vi kanske hinner köra ifrån/runt det.
Den närmaste halvtimman pendlar mellan hopp och misströstan, beroende på hur
vägen svänger, men det blir allt mörkare. Så kommer kraftiga, kyliga
fallvindar, som känns i motorcyklarna, får träden att böja sig och talar om,
att nu är det regn på gång, och några minuter därefter börjar det REGNA! Först
tror jag, att det är hagel, men det är stora droppar, som med kraft hamrar på
hjälmen, och bara någon minut senare åker vi i en mur av hällregn. Landstrassen
är inte kända för ymnig förekomst av rastställen, men som genom ett mirakel
uppenbarar sig ett sådant nästan omedelbart, och vi svänger av vägen. Zoltan
har Dryway-membran i skinnstället, medan jag snarast drar fram regnstället ur
packväskan.
Regnet fortsätter
att vräka ned, medan blixtarna kommer allt tätare, och åskan dundrar kring oss.
(Bild 6) Vägbanan sluttar men har ändå ett klart
synligt lager av vatten, som inte hinner rinna av. De bilar, som kör förbi,
håller häpnadsväckande hög hastighet i moln av vattenstänk från däcken, och vi
skattar oss lyckliga att ha kommit av vägen i tid. Att möta en vattenplanande
Audi eller BMW, när man åker hoj, är inte direkt drömläge.
Som väntat drar
ovädret bort efter någon halvtimma, och vi kör lugnt vidare i avtagande regn.
Den lilla byn Ockrilla, några kilometer norr om Meissen, erbjuder nattlogi på
ett Gasthaus. (Bild 7) Hustrun i ägarparet är från
början något av det suraste jag träffat på – men tinar upp så småningom – medan
maken är en gladlynt äldre gentleman i tyrolerhatt. Rummen är fina – med som
överallt i Tyskland och Österrike skrupulöst rena och fräscha badrum – och
maten smakar utmärkt, nedsköljd med en liter av det lokala ölet.
Om jag under vanliga
omständigheter dricker en liter öl strax före sängdags, brukar jag vakna –
kissnödig så att det kluckar i öronen och med segelbåtar i synfältet – inom
någon timma, men detta är annorlunda. Trots att vi druckit rikligt med vätska
hela dagen, har vi uppenbarligen inte hängt med förlusterna, för när jag vaknar
frampå efternatten är jag knappt kissnödig över huvud taget! En erfarenhet som
kommer att upprepa sig.
Ute på gården står
ett märkligt fordon – en medfaren VAZ Niva med stege baktill, som leder upp
till en träholk, påskruvad på taket. (Bild 8)
Detta är ägarens jaktfordon! Han kör ut till sitt pass, klättrar upp i holken
och står redo för bytet.
Dag 3, Meissen – Jihlava: Vi är aningen tidiga till frukosten nästa
dag, som står komplett framdukad, men utan bröd. Förklaringen – säkert
självklar för en tysk – är att ”die Brötchen” inte är riktigt klara, men på
utsatt tid står en korg med färska, doftande småbröd på bordet. Som sagt;
frukost kan tyska värdshus verkligen servera!
Dagen är återigen
varm och solig. Meissen passeras, varpå vägen följer floden Elbe uppströms till
Dresden – numera återuppbyggd och vacker efter ett av de allierades värsta
illdåd under krigets slutskede. Då jämnades den militärt betydelselösa staden
med marken i en jättelik bombräd, där spräng- och brandbomber i förening
orsakade en eldstorm, som tog livet av 70 000 människor.
Hittills har resan
inte erbjudit mycket till vertikaler, men nu blir det annorlunda. Vägen stiger
stadigt, omväxlande i mjuka kurvor och snäva serpentiner. Här ligger ett antal
gamla byar och många kurorter. Flera bär spår av DDR-tidens närmast obefintliga
fastighetsunderhåll, medan renovering är i full gång eller avslutad på flera andra
ställen. Vägkvalitén skiftar likaså, och temporära trafikljus förbi pågående
vägarbeten skapar köer. Dessa rullar vi bekvämt förbi och kan, när det sedan
slår om till grönt, lämna bakom oss och njuta av fri vägbana i någon mil före
nästa trafikljus. Långtradartrafiken är milt uttryckt intensiv och skapar
ytterligare köer. Värst blir det, när ett antal moderna tradare fastnar bakom
en gammal Tatra-lastbil med släp, fullastad med tegelpannor! I ett moln av
svart dieselrök ryter den på full gas med lägsta växeln ilagd i sådär 10 – 20
km/timma uppför kurvorna. Det går så långsamt, att jag inte ens kan köra på
ettan utan måste jobba med kopplingen hela tiden. Tack och lov är det lätt att
köra om med hoj, så personbilar och långtradare klipps några i taget, innan vi
kommer till en kort raka och är förbi den gamla Tatran i ett huj.
Tjeckiska gränsen
passeras utan problem, och nedfärden börjar – först på lika fina vägar som i
Tyskland, men snart blir det smalt, trångt och omöjligt att köra om den strida
ström av tradare och personbilar, som ligger framför. Om byarna var bitvis
nedgångna i f.d. Östtyskland, gäller detta i ännu högre grad här, och
dysterheten späs på, när vi rullar genom hela kvarter med ”nattklubbar” – öppna
dygnet runt! Prostitutionen i gränstrakterna är känd, men om klubbarna är till
för yrkeschaufförerna, måste dessa ha ett särskilt system för parkering av
tradarna. Skulle de stanna på bygatan, blev det totalstopp! Men det rör sig
måhända om tillresta kunder i vanliga bilar?
Väl nere på det
flackare landet mot Prag blir det motorväg, eftersom vi försöker lägga några
mil bakom oss för att eventuellt nå Balatonsjön, där Zoltan har bekanta, till
kvällen. Tjeckien och Slovakien tillåter 130 på motorväg, så det rullar på bra.
Prag passeras utan nämnvärda problem, och hettan är än en gång pressande,
varför vi stannar några gånger för mat och vätska. Efter Prag blir motorvägen
av ”gammal, tysk typ”. Underlaget består av fem meter breda betongplattor, där
var och en är slät, men de ligger inte alla i samma vinkel. Resultatet blir,
att vägbanan hela tiden varierar en aning i höjd, och i 120 km/timma på hoj
känns det som att rida i galopp – på 114 hästar samtidigt! Inte särskilt
behagligt. Zoltan spanar i början efter helikoptrar, då han hela tiden tycker
sig höra rotordunk, men han kommer till slut underfund med, att det är
långtradarnas trailers med trippelboggies, som åstadkommet detta ljud över
betongskarvarna. Det måste slita däck och hjulupphängningar oerhört!
Tidigt på
eftermiddagen rastar vi än en gång. Underlaget ser ut som asfalt. Jag ställer
cykeln på sidostödet, lägger hjälmen på sadeln och vänder tillfälligt ryggen
till för att kränga av jackan. Zoltan ger till ett varningsrop, och det låter,
som att hjälmen ramlat i backen. Muttrande vänder jag mig om – och där ligger
Vilddjuret på sidan! ”Asfalten” är något slags oljegrus med en konsistens, som
i värmen närmast påminner om kall sirap, och sidostödet har långsamt skurit
ned, tills cykeln föll. Jag svär inombords en lång, ful ramsa om snåla värdshusägare,
som inte kan ordna vettiga underlag, men slutar snart att projicera. Jag skulle
naturligtvis ha kollat bättre. Zoltan lade för egen del märke till detta i tid
och kunde rädda sin hoj. Tur i oturen är, att min maskin inte föll och skadade
hans.
Ett kvarts ton
lastad Aprilia reser man inte utan ansträngning, men vi får upp henne på rätt
köl och inspekterar skadorna. Backspegeln har fått sig en tryckare men kan
svängas tillbaka i rätt läge. Senare, ute på vägen, upptäcker jag, att dess arm
glappar lite, så att den resten av resan blir lite dirrigare än förut, och
spegelns läge är lite lägre än tidigare, så att jag måste ducka något för att
få rätt synvinkel i den. Men det går att hantera.
Sidokåpan har fått
några smårepor, medan vänster packväska har tagit största delen av smällen –
tror jag då – och ser ut därefter. (BMW-försäljaren Claes Karlén i Linköping
har påpekat för Zoltan, att den hårda sidoväskans största fördel är, att den
fungerar som kombinerad kraschpuck och störtbåge. Den tar en stor del av
smällen och minskar avsevärt risken för, att man kläms fast under cykeln, om
oturen är framme. Priset för ett spackel- och lackjobb är överkomligt.
Alternativt accepterar man märkena i väskan för fortsatt bruk.)
Mer oroande är, att cykeln
– efter att ha flyttats till riktig asfalt – får en liten pöl under sig. Den
luktar varken olja eller bensin, så det är rimligen kylarvätska. Nå, något
expansionskärl kanske släppte ut lite vätska, utan att detta behöver betyda
problem? Vi får se.
Efter mineralvatten
och kaffe åker vi vidare. Under accelerationen ut på motorvägen får kåpglaset,
visiret och min jacka en dusch. Olycksbådande. Jag håller ett öga på
motortemperaturen, som klättrar upp till tio grader högre än vanligt och efter
ytterligare någon kilometer obarmhärtigt fortsätter uppåt.
För andra gången
under denna resa dyker en avfart upp som gudasänd. Jag slår av tändningen och
rullar av motorvägen, nedför en 180-gradersböj ut mot en mindre väg, där det
tar stopp på en så pass stor vägyta, att risken att bli påkörd är minimal.
(Vägrenar är närmast okända här nere.)
Fram med verktygen,
av med sidokåporna, inspektion – men vi hittar som väntat inget, som omedelbart
går att åtgärda. Med mobiltelefonen i handen inser jag, att jag inte känner
till Tjeckiens landsnummer, men provar, om 112 fungerar. Det gör det. Jag får
prompt tala med en engelskspråkig operatör och förklarar, att ingen personskada
har skett, men att min motorcykel havererat, och jag behöver bärgare. Hon
levererar ett telefonnummer, men detta funkar inte, utan jag måste ringa 112 en
gång till och lämna mitt eget nummer, så att bärgningsorganisationen kan ringa
mig. Så sker inom några minuter, och jag imponeras av hans två första frågor:
”Vad är det för fabrikat på motorcykeln? Vilken cylindervolym?” Med denna
information visar det sig, att märkesverkstad finns i färdriktningen – i Brno.
Bärgaren dröjer en
god stund, så vi hinner skruva tillbaka sidokåporna och uppsöka skugga i den
pressande hettan. Bilen körs av en ung grabb, som inte kan engelska men lite
tyska, så kommunikationen fungerar – om än knackigt. Han tycker först, att jag
skall köra motorcykeln uppför den
smala, rätt branta rampen upp på flaket, men vi får honom på andra tankar, och
tre personers samlade krafter får med viss möda upp Vilddjuret på flaket.
Han är nog inte så
van vid att spänna fast hojar och skrämmer mig genom att dra en rem genom
framhjulet och dra åt, så att jag är rädd att framgaffeln kröks! Vi hittar en
annan lösning, och till slut är hojen stadigt surrad. (Bild
9)
Det är för långt
lidet på dagen för att hinna till Brno, innan mc-firman stänger. Därför släpper
han en dryg halvtimma senare av mig vid Hotell Gustav Mahler i närbelägna
Jihlava. Rum av lite ”enklare” kvalitet är mer än tillräckligt fina för oss och
kostar 1 499 tjeckiska Korun, dvs c:a 500 kronor. Zoltan disponerar gratis
ett garage för BMW:n.
Efter en synnerligen
välbehövlig dusch återses vi i receptionen. Där frågar jag receptionisten: ”
’Dukla Jihlava’ har hela eftermiddagen gnagt i bakhuvudet. Jag hörde namnet för
kanske 30 – 40 år sedan och tror, att det har med sport att göra. Är detta
staden ifråga?” Svaret kommer prompt och med stolthet. För 30 – 40 år sedan var
Dukla Jihlava Tjeckoslovakiens utan jämförelse bästa ishockeylag. Åtskilliga av
deras bästa spelare återfanns i landslaget, och flera utgjorde den första
tjeckiska vågen över till NHL.
Likaså får jag klart
för mig, att hotellet inte bär sitt namn av en slump. Den store senromantiske
tonsättaren och mästerdirigenten Gustav Mahler, vars musik jag njutit så mycket
av, föddes i Böhmen men växte upp i Jihlava och ägde senare under sitt liv ett
hus där.
Jihlava har 50 000
invånare men känns större, där trådbussarna far fram på gatorna. Kvällen är
varm, och vi strövar kring ett tag. Det känns märkligt att stå mitt på
Masaryktorget och samtidigt se böljande jordbruksbygd direkt ovanför de
närmaste takåsarna. (Bild 10) Så småningom landar
vi vid en trottoarservering och konstaterar, att inget ont finns, som inte har
något gott med sig. Ursprungsplanerna innebar, att vi kanske hade passerat
Tjeckien utan att dricka något av deras berömda öl, men nu kan vi avnjuta detta
i lugn och ro. Min nötstek med roquefortostsås är hyfsad, inte mer, men sältan
i ostsåsen ger onekligen underlag för ymnig ölkonsumtion.
Dag 4, Jihlava – Budapest: Om tyska hotell alltså serverar överdådig
frukost, inkluderad i hotellpriset, har Hotell Gustav Mahler en annan filosofi.
”Standardfrukost”, som ingår i priset, innefattar bröd, smör, marmelad/honung
och kaffe/te. Allt annat kostar extra. Brödet smakar dock utmärkt och är inte
ransonerat, så vi klarar oss på standardfrukosten, mätta och belåtna.
Kvällen innan hade
det slagit mig, att bärgaren faktiskt inte lämnat något kvitto på, att han hade
min motorcykel, och att jag alltså i värsta fall skulle kunna vara utsatt för
ett bedrägeri. Dock har vi bra foton på honom och bilen, så jag är inte
särskilt oroad. Några minuter efter utsatt tid kommer han mycket riktigt
brummande. Jag kliver in i hytten, och Zoltan hänger på efter oss.
Färden till Brno
blir händelselös. Vi kör förbi ett antal tradare, där jag än en gång ser deras
däck pumpa upp och ned mot den vågiga betongen, och bärgaren gungar
kontinuerligt. Däremellan är det nylagd asfalt, och då går det lugnare.
Brno obefintliga
skönhetsrykte besannas i den del av staden, som vi passerar. Vad värre är, har
staden kvar trafikplaneringen från kommunisttiden, medan trafikintensiteten
antagit västerländska proportioner, dvs det råder trafikinfarkt även vid
10-tiden, när vi rullar in i den redan pressande hettan. Jag har det drägligt i
hytten med öppna sidorutor men lider med Zoltan, som iklädd fullt skinnställ
dessutom oroas av, att den luftkylda boxerspisen skall överhettas i de stillastående
köerna. Han stänger av den, så ofta han kan, och har det allmänt bängligt.
Till slut svänger vi
in framför butiken D MOTO, som visar sig vara konsekvent italofil och ståtar
med märkesskyltar för Aprilia, Ducati, Moto Guzzi och Moto Morini. Efter en
stunds väntan blir vi väl omhändertagna. Vilddjuret lastas av, medan Zoltan
kommer ur skinnkläderna, och vi båda får något kallt att dricka.
En ung man
presenterar sig på god engelska som Radek, berättar, att meken har lunchledigt
fram till kl. 13, men att han därefter skall börja med vår hoj, som kan vara
färdig vid 14-tiden. Detta låter ju för bra för att vara sant – och är det
också.
Det vet vi
emellertid inte just då utan går ut i en park och tar en tupplur i skuggat gräs,
under ett träd. Lunchen intas på en lite ruffig källarkrog med Kun Po-kyckling
som dagens rätt. Krogens ”engelska” stuk är inte värre tilltaget, än att vi får
en rejäl skål mustig soppa som förrätt – omisskännligt kontinentalt. Löftet om
snabb service får oss att avstå från öl. Ett misstag.
Vid återkomsten lite
efter 13 står Vilddjuret orört – och kommer att så vara i ytterligare två
timmar. En av mekarna är sjuk, och den ende kvarvarande måste göra
leveransservice på en ny Ducati.
Vi får alltså gott
om tid att spankulera omkring i butiken, som möter den nyinträdde med en Moto
Morini 1200 Sport. Skulle man våga köpa en sådan? Finns märket kvar om ett år?
Innanför den står två Aprilia Tuono av senaste modell.
Till vänster står
Moto Guzzi; en Griso, en Breva 850, en Breva 1100 och en Nevada 750. Jag, som
alltid haft en klockarkärlek till detta märke utan att ha ägt någon, njuter av
anblicken och de erkänt vackra motorerna.
Till höger är det
Ducati för hela slanten; 999 Sport, olika Monster och de nya retrohojarna. (Bild 11) Lite fler maskiner – bland annat moderna,
italienskbyggda Husqvarna (varumärket ägs numera av Cagiva) – hittas i rummet
innanför, som också hyser en riktig exklusivitet; en MV Agusta FV4 Senna!
Priserna ligger
generellt 10- 20 % under de svenska, utom just MV Agustan, som ligger på
650 000 Korun – drygt 200 000 kronor för en hoj, som i Sverige
betingar mer än det dubbla. Förklaringen kommer efter en stund. Cykeln har gått
sådär 1 000 mil. Jag provsitter skönheten och konstaterar, att den inte är
min typ av hoj. Den ihopkrupna körställningen skulle orsaka kramp både här och
där efter bara några mil – och packväskor vore en hädelse! Men den ÄR vacker
att se på.
Vid 15-tiden rullas
Vilddjuret in i verkstaden. Efter förfrågan får vi titta på, när diagnostiken
sker. Det visar sig, att vänster kylare fått en smäll, som slagit loss ett
fästöra, och just under det finns ett hål i kylarens plåt. (Bild 12) Varför, kan man fråga sig. Italiensk logik
eller produktionsmässig nödvändighet? Hur som helst förklarar det duschen, när
motorn varvades upp, och trycket steg i kylsystemet.
Naturligtvis finns
ingen kylare i lager, men meken står inte handfallen. Han drar en skruv genom
en plåtbit, som täcker hålet, och tätar med epoxy(?). Han kan inte ett ord på
något annat språk än tjeckiska, men förklarar via Radek, att detta kommer att
hålla för hela resan och mer till. Väl hemma behövs dock kylarbyte.
Den reparerade
kylaren fästs i kylarslangfattningarna plus med ett buntband kring
oljenivåröret, vilket känns olustigt. Tänk om röret slits loss. Bandet sitter
dock löst, så jag hoppas, att han vet, vad han gör.
Kvart i fem vibrerar
verkstadens väggar för första gången av Vilddjurets djupa stämma, när
kylsystemet luftas för efterfyllning. Lite småjobb tar resten av tiden fram
till 18.00, men då är Vilddjuret körklart igen – på köpet med nysträckt kedja.
Meken får 200 korun i dricks. Han ser helt perplex ut och pekar mot kassan en
våning upp, men jag står på mig och säger ”for good service”, vilket får honom
att ljusna, och vi skakar hand, tacksamma båda.
Hela kalaset – tre
timmars jobb, kylarväska och småplock, går på 2 000 korun – cirka 650
kronor! Inte att undra på, att de forna öststaterna är konkurrenskraftiga
industrinationer idag.
18.20 har vi kommit
i skinnställen och tar farväl av D MOTO:s folk, som servat oss hela
eftermiddagen med kalla drycker, espressokaffe och allmänt vänligt bemötande.
Framgaffel och styrlager känns OK efter bärgningen, och Vilddjuret hostar igång
direkt, som vanligt.
Det går förbluffande
enkelt att hitta vägen till Bratislava, men knappt är vi på väg ut, förrän
Zoltan svänger in mot en mack. Min mätare visar på halv, men så slår det mig;
Hans BMW har ju rullat 10 mil, medan Vilddjuret stått på ett flak.
Soppa, macka och
mineralvatten, varpå det återigen bär iväg söderut. Motorvägen är lite bättre
än tidigare, och milen rullar undan. Motorn går som en klocka. Gränspassagen in
till Slovakien ger repris på en egendomlighet, som upprepas under resten av
resan. Vi måste visa pass, men ingen kräver ens, att jag tar av mig
solglasögonen – än mindre integralhjälmen. Kontrollanterna har alltså ingen som
helst möjlighet att kolla, att passets bärare är samma person som mannen på
fotot!
Bratislava måste
vara en av världens mest perifert belägna huvudstäder, och inte heller de
utkanter, som vi passerar, kommer att vinna något skönhetspris, men det går
rätt rappt. Snart nås nästa gränspassage, där Zoltan kan byta några ord med
kontrollanterna på deras gemensamma modersmål – och så rullar vi in i
magyarernas land.
Kvällen är
fortfarande varm och ljus, när vi tankar oss själva och cyklarna 20.45, och
beslutet blir Budapest, drygt två timmar bort. Just denna del av Ungern måste
denna kväll vara den insektstätaste i Europa, och vi stannar två gånger på kort
tid för att tvätta visiren, innan det blir svalare och mörkret faller på
riktigt. Budapest nås vid 23.30-tiden, och vi kan ställa in cyklarna i garaget
hos en av hans bekanta på Buda-sidan.
Som i en film dyker
en taxi upp ute på gatan, och vi färdas snart mot centrum. Zoltan, som växt upp
här, kommenterar ett antal av de byggnader vi passerar, innan färden går vidare
ut på Pestsidan, där hans osannolikt vitala 90-åriga mor snart tar emot oss i
lägenheten. Snart sover vi alla sött, trots värmen, som inte ger med sig ens
nattetid.
Dag 5 – 8, Budapest: Zoltans dotter Judith är naturligt
tvåspråkig – ungerska och svenska – plus ytterligare två – engelska och spanska
– och hon praktiserar under fyra månader på Sveriges Exportråd i Budapest. Där
tar vi en lunch och fikar, innan Zoltan lotsar mig genom delar av Budapest och
berättar valda delar av landets och tvillingstadens historia.
Donau är inte blå –
och har enligt Zoltan aldrig varit det – men är vacker ändå (Bild 13), och vi strövar på Margit-ön, ett klassikt
avkopplingsställe för Budapestborna, innan det bär åter till hans mor. Värmen
har bestått, och kvällen laddar ur sig i ett kraftigt åskväder, som har sin
kulmen, samtidigt som våra hustrurs plan landar – en ovanligt gropig avslutning
på resan.
Kvällen avslutas på
krogen Fatál (”Trätallriken”), som serverar klassisk ungersk mat. Sådan är
stadig, kryddig, god och med milt uttryckt väl tilltagna portioner. Judith tipsar
oss om att beställa en förrätt och en varmrätt per par och sedan dela dem – och
det blir ändå mat över. Zoltan hoppar över förrätten och tar in en egen
varmrätt – en portion, som skulle mätta hela min familj!
Hela detta väl
tilltagna kalas kostar – inklusive vinet – knappt 500 svenska kronor. Då är
Budapest ändå med ungerska mått relativt dyrt!
Budapest har många
varma källor, och badkulturen där har varit känd i århundraden. Hotell Gellert
och Széchenyi-baden är de mest kända. Vi besöker det sistnämnda. Mycket vackra
byggnader inramar och innehåller en mängd bassänger med olika varmt – upp till
40 grader – strömmande vatten. Utomhus finns en lekbassäng, en avslappningsbassäng
– där män bland annat sitter i det varma vattnet och spelar schack – och en
simbassäng. Märkligt nog är det krav på badmössa i simbassängen, men inte i
någon av de andra. Jag vill ta ett foto men hindras av badvakterna. Fotoförbud!
I några av inomhusbassängerna pågår olika typer av vattengympa. Allt som allt
ger några timmar där en påtaglig avstressningseffekt, och lika loja som rena
vandrar vi vidare i eftermiddagshettan.
Även om det är gott
om moderna bilar i dagens Budapest, har en turist i staden inget behov av en
sådan. De sovjetiskbyggda tunnelbanetågen går tätt och snabbt – men byggdes
definitivt inte med bullerskydd i tankarna! Spårvagnar och bussar finns
överallt, och ett veckokort kostar inte mycket.
Budapest har också
världens äldsta, ännu i bruk varande tunnelbanelinje, där de flesta stationerna
är välbevarade sedan drygt 100 år, i mindre dimensioner än resten av nätet och
vackert kaklade i jugendstil. Tyvärr har de ursprungliga tågen tagits ut bruk –
med något enstaka undantag – men även de nyare ger intryck av lilleputtåg, som
dock fullgör sin uppgift utan mankemang.
I Budapest finns
Europas största och världens näst största synagoga. Endast den i New York
(förstås) är större. Jag har aldrig varit inne i en sådan förut och blir
förvånad över, att den är så lik en kyrka. Förklaringen kommer under
guidningen. Arkitekten var kristen, inte jude. (Bild
14)
Ytterligare en
komponent i synagogan – orgeln – har vållat ingående diskussion. Ortodoxa judar
anser, att inget arbete får utföras under sabbaten, och en organist, som
spelar, arbetar. Slutsats: Orgeln är olämplig i synagogan. Mot dem stär en
nyare tolkning, neologerna, som accepterar orgelspel även på sabbaten. Hur som
helst – den imponerande orgeln finns kvar.
Som de flesta vet,
tar män av sina huvudbonader, när de går in i en kyrka. I en synagoga är det
tvärtom. Barhuvade män erbjuds en kippa,
den lilla judiska kalotten, till låns under besöket, men andra huvudbonader
duger också. Sålunda beträder jag – efter uttalad acceptans från mannen i
dörren – denna helgedom med min synnerligen patinerade Cruisarkeps kvar på
huvudet. Ovant!
I anslutning till
synagogan finns ett museum och vackra monument (Bild
15) – dels över de ungerska judar, som dog under kriget (skrämmande många,
och tyvärr med ungerska myndigheters ibland närmast ivriga hjälp, när
nazisterna hade svårt att klara skivan själva!), och dels över icke-judar, som
gjorde, vad de kunde för att i hemlighet hjälpa judar undan terrorn. Överst på
den sistnämnda stenhällen står – med särskilt stor stil – ”Raoul Wallenberg”.
På judiskt vis ligger inga blommor där utan stenar – en sedvänja som går
tillbaka till uttåget ur Egypten. Då fanns inte tid att gräva djupt, så för att
hindra djur från att gräva upp kropparna och samtidigt märka ut gravarna, lades
stenar över dem, innan man drog vidare mot det förlovade landet. (Bild 16)
Vid synagogan finns
också en begravningsplats, vilket är unikt. Även detta kommer sig av kriget.
Det fanns ingen annan plats att begrava dem, som dog i ghettot.
En av dagarna lånar
Zoltan en bil av en god vän för en färd ett par mil norrut längs Donau till den
lilla staden Szentendre (Sankt Andreas) – gammal och pittoresk men också med
livligt affärsliv. Hustrun hittar vackra kristallglas, som mycket väl
kompletterar, vad vi har hemma, för motsvarande 40 kronor/styck(!) och en
ljuvlig skinnjacka, som skulle kostat mer än dubbelt så mycket här hemma.
Där pågår också ett
bröllop. Brudparet åker hästskjuts flera varv i staden till allas leenden och
applåder. Brudens urringning skulle ha varit häftig på vilket klänning som
helst, och på en brudklänning är den direkt uppseendeväckande!
Pest – på östsidan
av Donau – är platt, medan Buda – på västsidan – är påtagligt kuperat. Högt
ovanför Donau ligger slottet och flera andra offentliga byggnader, som vi
besöker under en eftermiddag. Vackra byggnader, underbar utsikt (Bild 16) – och på ett ställe pågår ett koreograferat
schackparti med ungdomar klädda som schackpjäser. De spelar upp berömda partier
från förr, och spelet går undan på ett helt annat sätt än ett riktigt parti.
Roligt och vackert att se på. (Bild 17)
Budapest ligger
någorlunda mitt i landet, och i en park vid Donau, nedanför slottet, ligger
Ungerns officiella nollpunkt, markerad med en stenskulptur i form av just en
nolla. (Bild 18) Alla större vägar i Ungern har
kilometermarkeringar, som direkt anger, hur långt borta man är från denna
punkt.
En av dagarna
vandrar vi bland Budas kullar efter att ha åkt upp med en för mig ny typ av
tåg; kugghjulsbana. Därefter är det skönt att hitta svalka i skuggan under
träden och njuta av utsikten över Budas grönskande kullar, Donau och Pest. (Bild 19) Vi hinner fram till en linbana, som precis
skall stänga, och hinner åka med ner.
Efter att Italien
övergav liran, är det en rimlig gissning, att Ungern är landet i Europa med
flest miljonärer. En forint är värd c:a 3 öre, och det tar ett tag att lära sig
att dividera alla priser med 30 för att få ett hum om, vad det motsvarar i
kronor. (Italienarna var värre på sin tid. En miljon lire motsvarade 4 750
kronor, dvs en lira var värd knappt ett halvt öre.)
Kan man inte
ungerska, känner man sig först totalt avhängd i detta vänliga land. Språket är
släkt med finskan, och skyltarna kunde lika gärna vara skrivna på kinesiska.
Man skulle inte begripa mindre då! Någon har sagt, att det talade språket
låter, som om bandet körs baklänges. Vare därmed hur som helst; med Zoltan,
Julia och Judith i sällskap har vi inga problem – och när hustrun och jag är
ensamma, kan alltid någon i närheten tillräckligt mycket tyska eller engelska,
för att kommunikationen skall fungera.
Dag 9, Budapest – Haibach: Hustrurnas plan avgår redan 06.40, så de får
tidig revelj. Zoltan och jag slumrar ett par timmar till, innan vi för sista
gången frukosterar tillsammans med hans mor, packar väskorna och kliver in i
taxin.
Ursprungsplanen har
varit att svänga förbi Balatonsjön och sedan gira nordvästvart mot Österrike,
men tvärt emot våra förhoppningar har värmeböljan, som rått hela tiden, inte
avtagit. Tvärtom prognosticeras detta till att bli den varmaste dagen hittills!
Svalka kan finnas längre västerut, i Österrike, så vi satsar på snabb resa
däråt. Zoltans bekantingar önskar lycklig resa och uppmanar till försiktig
körning. (Bild 20) Efter tankning bär det iväg
västerut på samma motorväg, som vi kom. Temperaturmax denna dag blir 35 grader,
så vi försöker hålla jämn hastighet med korta pauser för vätskeintag. I vanliga
fall dricker jag aldrig Coca Cola, men just denna dag passar det bra; svalka,
vätska, koffein och kolhydrater i en och samma dryck, samtidigt som man inte vill
äta särskilt mycket i hettan.
Vi har tänkt oss att
efter Wien ta den mindre vägen längs norra Donaustranden mot Linz, och gör
naturligtvis misstaget att följa de stora skyltarnas anvisning – vilket
innebär, att vi i stället hamnar på Autobahn några mil söder om Donau. Här är
det bra mycket mer kuperat än tidigare. Dessutom tangerar vi ett regnväder,
varvid temperaturen direkt kryper ned till sådär 28 grader, vilket i
sammanhanget blir påtagligt svalkande. När vi så småningom avlägsnar oss från
detta, stiger dock temperaturen ånyo.
Vid S:t Pölten
kommer vi av Autobahn, tankar och hittar Landstrasse 1 mot Melk – mer njutbart.
Namnet Melk gnager i bakhuvudet. Var har jag hört eller läst det? Så småningom
trillar polletten ned. Berättaren i Umberto Ecos fantastiska roman ”Rosens
namn” heter Adso av Melk – en ung novis, som hjälper huvudpersonen,
franciskanermunken William av Baskerville. (I filmen spelas William av Sean
Connery – strålande som alltid – och Adso av Christian Slater. Har Du inte sett
filmen – se den! Har Du inte läst boken – läs den!)
I Melk står skylten
”Donaubrücke”, och äntligen hamnar vi rätt – över Donau till Landstrasse 3
längs norra Donaustranden. Floden, som trafikeras av pråmar och
kryssningsfartyg hela vägen från Svarta Havet upp i Tyskland, är Europas näst
största – efter Volga – och flyter genom fyra huvudstäder; Wien, Bratislava,
Budapest och Belgrad. Här uppe är den redan djupt nedskuren mellan omgivande,
grönskande berg, och det är mycket vackert. (Bild 21,
Bild 22)
Några mil före Linz
ger en vägskylt obehagliga associationer; i Mauthausen låg ett av nazisternas
koncentrationsläger.
Efter lite snurrande
i Linz hittas Landstrasse 129, och vi börjar söka nattlogi. In på Landstrasse
130 och vidare, tillbaka mot Donaustranden, men innan vi hinner dit, hittas
orten Haibach uppe på en höjd, och hotellet har lediga rum.
Taktiken att söka
svalka västerut har lyckats till sist. Här uppe är det friskt och så pass
svalt, att vi mot slutet av måltiden på altanen (wienerschitzel, öl och
apfelstrudel, vad annars första kvällen i Österrike?) nästan behöver en tröja till. Ovant!
Vid bordet bredvid
sitter fyra unga män från orten vid var sin öl. Zoltan såg en av dem på traktor
någon timma tidigare. De är lugna och lågmälda. Tänk, om vi kunde ha det så i
Sverige, att unga människor efter en dags arbete helt anspråkslöst kunde komma
samman på den lokala krogen och dryfta dagens frågor över en öl – utan bullrig
musik, skyhöga priser och oklara självhävdelsebehov.
Dag 10, Haibach – Chemnitz: Morgonen är dimmig (Bild
23), men det lättar snabbt. Inte heller i Österrike är man pigg på att
acceptera betalkort, så det blir ett bankbesök. Märkligt nog accepterar inte
heller den lokala bankens automat våra kort, så jag åker halvannan mil till Aschach
för att skaffa kontanter. Denna del av landet, Donautal, är mycket vacker, där
floden meandrar kraftigt mellan höga bergväggar, och den verkar vara ett
Eldorado för fotvandrare, cyklister och kanotister.
Snart passerar vi
tysk-österrikiska gränsen vid Passau och hittar Landstrasse 85 norrut mellan
Bayerischer Wald och Böhmerwald – underbar att åka hoj på, där den ringlar
fram, ofta på en kam mellan två dalgångar med grönskande fält och skogar.
Vid Regen vinklar vi
höger in på E 53 mot Plsen, tillbaka in i Tjeckien. Denna väg ser t.o.m. på
kartan ut att bitvis slå knut på sig själv, och den är verkligen härlig – med
vertikaler och serpentiner, omväxlande med mera svepande böjar. Även här finns
dygnet runt-öppna nattklubbar innanför tjeckiska gränsen, men oss får de inte
som kunder. Så här dags konstateras också, att vi kört tillbaka in i
värmeböljan. Termometern visar än en gång över 30.
Salladslunch brukar
vara bra, när man kör, och sallad brukar jag alltid kunna äta upp, men den
skål, som serveras i skuggan på en bykrog några mil söder om Plsen, är så
jättelik, att jag måste sträcka vapen och lämna en del.
Efter en stund på
rygg i skuggigt gräs grenslar vi åter hojarna.
Plsen passeras och
vi hittar vägen mot den gamla kurorten Karlovy Vary. Fortsatt fin väg mellan
djupnande dalgångar, men det drar ihop sig till oväder än en gång. Praktfulla,
blåsvarta moln tornar upp sig, och molnspelet över dalsidorna är imponerande.
Som på beställning dyker en vägkrog upp, lagom till att de första stänken kommer.
Över mineralvatten
och var sin skål soppa hoppas vi kunna vänta ut ovädret. Det visar sig dock
seglivat, och jag hinner bli sugen på mer, så det blir en Indieninspirerad
kycklingrätt, innan cyklarna åter grenslas i det avtagande regnet.
Karlovy Vary –
Karlsbad på tyska – där Centraleuropas nobless och jet set en gång i tiden
flanerade på den då magnifika paradgatan, är numera en bedagad skönhet.
Skyltningen där lämnar en hel del att önska, men efter lite snurrande och
frågor på en bensinmack kommer vi iväg åt rätt håll, mot Ostrov och gränsorten
Jachymov – ännu en påtagligt nedsliten kurort. Här bär det BRANT uppför i snäva
serpentiner.
Efter passagen in i
Tyskland blir vägkvalitén påtagligt bättre, och kurvorna är inte lika snäva ned
genom det vackra landskapet i ”Sachsiska Alperna”. Ett välbevarat ångtåg tuffar
sig uppför en smalspårsbana, och doften av stenkolsrök kittlar näsborrarna.
Tänk, om vi haft en dag till på oss! Då hade det blivit ångtågsåka – men man
kan inte få allt. (Associationen går direkt till en annan del av f.d.
Östtyskland – Rügen – som fortfarande har en välbevarad smalspårsjärnväg med
ånglok i drift; pendeltrafik för den befolkning, som jobbar på de många
turistorterna, och naturligtvis en turistattraktion av rang.)
Från kurorten
Annaberg-Bucholtz finns en väg, som på kartan ser mycket lockande ut och skall
föra oss i en liten båge till Chemnitz. Denna väg återfinner vi dock inte utan
hamnar i stället på en ringlande väg under täta träd – men massor av våta löv
och en del lera på vägbanan. Ingen höjdare. Så småningom hamnar vi i Zschopau,
där MZ-motorcyklarna byggs – på Motorradfabrik Zschopau, som före den östtyska
regimen hette DKW och en gång tog fram världens mest kopierade motorcykelmotor;
en 125-kubiks tvåtaktare, vars ritningar togs som krigsbyte till såväl
Sovjetunionen som Storbritannien (BSA Bantam, märkets mest sålda modell) och
USA (Harley-Davidson Hummer, idag tämligen okänd bland älskare av big twins).
Denna kväll blir
egendomlig. Det verkar stängt överallt – en tisdagskväll! Är det någon för oss
okänd, tysk helgdag? Till slut hänvisas vi av en vänlig bilist ytterligare
några kilometer längs den inslagna vägen, där det skall finnas ett öppet
hotell. Detta verkar vara lika stängt som övriga, men Zoltan knackar i alla
fall på – och man öppnar. Förklaringen kommer prompt. Det har varit ett stort
elavbrott till följd av det tidigare ovädret. Därav alla svarta fönster och
släckta skyltar. (Men på en del ställen knackade vi på, och ingen öppnade.
Förklara det, den som kan.)
Hur som helst –
efter en dusch och ett par öl sover vi gott.
Dag 11, Chemnitz – Rostock: Taktiken med Landstrassen fungerar dåligt
denna morgon. Trafiken är tät, lastbilarna och byarna är många, så det går
långsamt. Att ta sig genom Chemnitz och Leipzig går inte heller fort, men
därefter lättar det påtagligt, och vi når Lutherstadt Wittenberg vid
12.30-tiden. Här var hustrun och jag för några år sedan, och jag lyckas vända
minnesbilden av staden upp och ned, varför Zoltan och jag går ett varv i
centrala Wittenberg, upp till församlingskyrkan, innan vi vänder åter och
konstaterar, att vi ställt cyklarna alldeles utanför slottskyrkan(!), där Martin
Luther år 1517 spikade upp sina 95 teser på portarna och orsakade konvulsioner
i hela den västra kristenheten.
Dagens portar är
kopior i brons – med teserna ingraverade. Där kommer vi i samspråk med en
lärare från en lutheransk skola i Texas. Han visar den amerikanska mentaliteten
från dess bästa sida; öppenhet och vänlighet. Hela familjen var i Berlin i ett
helt annat ärende och skulle snart flyga hem, när han med en blick på kartan
insåg, att Wittenberg inte låg långt borta. Sagt och gjort; hyrbil, och nu är
de här. Han är synbart tagen av att stå på den plats, där allt hände för snart
500 år sedan – och lika imponerad av, att man i Europa vårdar sitt kulturarv.
”If something is a hundred years old in the US, they knock it down”, säger han
sorgset, medan han betraktar ett vackert restaurerat hus med flera hundra år på
nacken.
Inne i slottskyrkan
vilar Martin Luther och Filip Melanchton under var sin anspråkslös, lika stor
gravvård. Allt är befriande fritt från turistisk kitsch.
Landstrasse 2 vidare
upp mot Potsdam är rätt snabb, och på vägen sluts en ögla i staden
Treuenbrietzen. Idén är än en gång att försöka undvika Berliner Ring och ta oss
genom Potsdam – där Europas uppdelning avgjordes vid konferensen i slutet av
andra världskriget – tillbaka ut på Landstrasse 5, samma väg som vi körde ned.
Idén är naturligtvis
idiotisk. Vi kör omgående bort oss i Potsdam och kommer till slut in på den
motorväg, som går rakt igenom Berlin. Trångt, bökigt och långsamt. Berliner
Ring hade varit ojämförligt mycket bättre. Dock är jag imponerad av berlinarnas
vänlighet i den täta trafiken. Det är aldrig svårt att byta fil. Man blir hela
tiden insläppt, så fort man ger tecken. Men, bästa cruisare, håll Dig utanför
Berlin, om Du inte har själva staden som mål.
Till slut är vi ute
på norrsidan. Detta har dock tagit så pass lång tid, att vi inte kan söka oss
direkt tillbaka till Landstrasse 5. Efter tankning och fikapaus på ett
välordnat ställe, där man t.o.m. har särskild motorcykelparkering (Bild 24),
och där vi ser såväl 1 – 0 som 1 – 1 i matchen Spanien – Frankrike, blir det i
stället Autobahn sådär 8 mil, innan vi når väg 198 och kan söka oss tillbaka
till gamla spår.
Tyskarna har en bra
benämning på motorvägsmot: ”Dreieck” (”Trekant”), även om det kan vara flera
vägar, som möts. Detta går ända tillbaka till antikens Rom, där ett vägskilje
kallades ”trivium” (”tre vägar”). Ordet gav upphov till termen ”trivial”, som
vi alltjämt använder för att beteckna något vanligt och föga uppseendeväckande.
Hastigheterna här är
avsevärt lägre än på de stora lederna längre västerut, trots att vägkvalitén är
lika hög. Visst blir vi omkörda, men de snabbaste bilarna håller på sin höjd
150, och de är rätt sällsynta. Västerut kan man ju få se en prick i
backspegeln, som vid nästa titt – om det hinner bli någon! – vuxit till en bil,
som sedan svischar förbi i osannolikt hög fart för att lika snabbt bli en prick
i framrutan. Sådana saknas helt, där vi kör. Ändå tittar jag minst två gånger i
backspegeln, varje gång det är dags för omkörning. Att lämna jordelivet som
kylarprydnad lockar inte.
Väl tillbaka på
Landstrasse 5 styr vi norrut i god fart, medan det blir allt svalare, och når
till slut åter Landhotell Kuhs, som serverade vår första måltid på tysk mark
och nu även får ställa fram den sista. Värdinnan ler igenkännande, när jag
kliver in och säger: ”Wir sind noch einmal hungrig.”
Med fyllda magar och
– för första gången under hela resan – tröjor över t-shirtsen under
skinnjackorna, tillryggaläggs så sista etappen upp till Rostock, där
skyltningen till terminalen är föredömlig, och plattan nås i god tid.
Där hinner vi filosofera
en god stund över det misstag, som hela Europa gjorde för ett halvsekel sedan,
när en närmast ohämmad utbyggnad av långtradartrafiken tilläts, samtidigt som
järnvägsnätet fick klara sig, bäst det gick (= inte vidare bra). Resultatet har
setts på flera ställen under resan; framför allt de oändliga långtradarköerna i
backarna söder om Dresden, och här på plattan, där de stora bilarna också är
närmast oräkneliga.
Kostnaderna för det
vägbyggande och -slitage, som denna trafik kräver, skulle kunna ha finansierat
en högrationell järnvägstrafik i hela Europa, samtidigt som avgasutsläppen hade
varit marginella i jämförelse.
Idag är det nog
svårt att vända på steken. Alltför mycket kapital är investerat i
långtradarindustrin, och alltför många människor är beroende av arbetet i denna
sektor, för att man enkelt skulle kunna ändra system. Så där står vi i buller
och dieselos.
Denna gång kan
cyklarna surras. Efter duschen hittas ett fint bord föröver, där vi kan avnjuta
utfärden ur Rostocks hamn med bojarnas gröna och röda ljus som en gata ut i den
svarta Östersjön, medan ölet långsamt sjunker i glasen. En flaska Bunnahabhain
Single Malt får det också bli i shopen.
Dag 12, Trelleborg – Linköping: Precis som på nedresan lämnar vi färjan på
fastande mage. Skånes gedigna rykte som matens och gästgiveriernas förlovade
land skall göra det till en barnlek att hitta ett bra frukostställe – tror vi!
Längs väg 108 visar sig allt antingen vara stängt så tidigt på morgonen, eller
också serveras bara frukost till befintliga gäster. Tala om missade
affärstillfällen! Vi svänger av mot ett hotell – som inte går att återfinna!
Till slut, efter mer än två timmar, blir det via dubbla hänvisningar napp på
ett kafé i Röstånga, mitt emot Gästgiveriet. Där sitter var sin halvliter
mjölk, ett par minibaguetter och en mugg kaffe desto bättre. Så, bäste
cruisare, är Du i dessa trakter, gynna kaféet.
Väg 108 vindlar
vackert genom böljande jordbrukslandskap och bokdungar. Naturligtvis var vi så
hungriga, att vi åt för mycket, och det blir en stund på rygg på en gräsplätt
norr om Örkelljunga. Därefter nås snart Knäred, och resten av hemresan följer
samma rutt, som skildras på annan plats på Cruisarklubbens hemsida – när
Zoltans BMW för drygt två år sedan hämtades hem från Helsingborg.
Apelsinjuice och
kaffe på Isabergs golfklubb och en sista lunch på Tabergs topp – klassiskt
hojåkarställe med helläcker, brant upp-/nedfart och fantastisk utsikt. Deras
viltskavsgryta med potatismos, lingon och saltgurka rekommenderas å det
varmaste.
Ett sista stopp görs
vid Statoilmacken i Gränna för avtappning och tankning, varvid vi också tar
farväl, tackar för en ömsesidigt angenäm resa och lovar varandra, att det skall
bli fler. Därefter i sadlarna igen för sista etappen över Gripenberg, Tranås
och Mjölby, innan vi vinkar farväl på Lambohovsleden, där Zoltan kör rakt fram,
medan jag vinklar söderut mot Slaka. Vid 18.30-tiden, på garageinfarten, visar
trippmätaren 385 mil. Zoltan har alltså kört närmare 400.
Vilddjuret har gått
som ett urverk de 240 milen efter reparationen i Brno. Termometern har stadigt
visat en arbetstemperatur på 80 + 1 grad, precis som före incidenten.
Varje morgon – inklusive efter de fyra dygnens stillastående i Budapest – har
jag letat efter fuktfläckar på underlaget, men det har varit kruttorrt.
Nästa morgon blir
det en behövlig tvätt, varefter spegelfästen och sidoväskor vaxas för att
avgöra, vad som är oljeklet, och vad som är skador i plasten. Det blir lite att
göra för lackverkstaden efter säsongen.
Därefter blir det en
sväng in till centrum för några ärenden, varpå cykeln lämnas för en välbehövlig
vila och genomgång på Bikestop under den kommande veckan, då hustrun och jag
tar en sväng i Skottland – i bil.
Några avslutande restips: Alla mackar vi tankade på accepterade
kreditkort, men detta var snarast undantag för gasthäuser, hotell och
restauranger – även i f.d. Östtyskland – och bärgaren accepterade bara kontant
betalning. Tänk på, att varje Bankomatuttag i utländsk valuta kostar några tior
extra i uttagsavgift. Avgiften är densamma, oberoende av uttagets storlek. Det
är alltså en god idé att planera få, större uttag än många små.
Åtminstone i
gränstrakterna/längs de större vägarna i Tjeckien verkade euron gångbar vid
sidan av den egna valutan, korun.
Engelska är inget
självklart språk i Tyskland, och för oss lyckades tyska oftare än engelska även
i Tjeckien. I Ungern var det hugget som stucket, de gånger Zoltan & C:o
inte var med, men några allvarliga kommunikationsproblem hade vi inte
någonstans.
Bror Gårdelöf
Foton: Zoltan Bak, Bror Gårdelöf
Epilog: Svenska mekar kan också! Efter att Vilddjuret lämnats in på Bikestop
för åtgärd, visade det sig, att kylaren gick att reparera till nyskick för
drygt 800:- (en ny skulle ha kostat sådär 6 300:-!), så hela kalaset i
Tjeckien plus reparationen i Sverige blev bara lite dyrare än självrisken på
3 000:-!
Till detta kommer
dock lackjobbet – som får anstå till vintern, när Vilddjuret ändå står i
ide.
