”… så dagsetapperna blev rätt korta.”

Norgeresan 2006

 

 

Dag 1. Linköping – Strömstad: Årets avresa sker exakt på dagen ett år efter den förra – 12 augusti. Zoltan Bak har familjeskäl att utebli men får två ersättare i detta års uppsättning av Dagisgruppen; kollegan Magnus Roberg (Yamaha Fazer 1000) och min svåger Thomas från Torslanda (Honda VFR 800 VTEC).

Vid 8.30-tiden är fyra resenärer klara på vår garageuppfart; ovan nämnde Magnus, Rolf Lagerholm (som behållit sin Yamaha Diversion 900), Per Woxler (som bytt från H-D Sportster 1200 Custom till BMW K 1200 RS) och jag själv (på Vilddjuret – Aprilia RST 1000 Futura). (Bild 1)

Claes Lennmarken (H-D Night Train) når mötespunkten, där den lilla genvägen norr om Motala möter väg 50, c:a 30 sekunder före oss! Timing.

 

Vädret är vackert, och första fikapausen på Revelbadets Camping vid Östra Laxsjön tas t.o.m. vid samma bord som förra året. Därefter har vi tur. De enstaka bilisterna håller snällt undan och låter oss njuta av kurvorna.

 

E 18 Kristinehamn – Segmon och väg 45 söderut är ren transport, men när vi efter lunchen i Åmål girat västerut vid Tösse, mot Dals Långed, blir det roligare. Vägen är av god kvalitet och ringlar fram genom det vackra, omväxlande dalsländska landskapet – ”Sverige i miniatyr”.

 

Eftersom tid finns, görs avstickaren från Tisselskog över Brudfjället ned till Håverud. Dessa 11 kilometer är välförtjänt legendariska bland hoj- och sportbilsförare. De inleds med en kort backe med 21 % (!) lutning (Hur undvek man, att ångvälten gled, när asfalten lades på? Med vinsch?) och ringlar sedan uppför och nedför på ett närmast osannolikt sätt. (Det finns ett skämt om, att belöning utgår till den, som lyckas komma upp i lagstadgad maxhastighet på 70 km/timma!)

 

Några i sällskapet har aldrig sett akvedukten i Håverud, som alla läst om i skolan, och därför blir den ett självklart skäl att ta paus. (Bild 2) Mörka moln seglar upp bakifrån, så jag kränger på regnstället, innan nöjet fördubblas med samma väg tillbaka. 

 

Regnet dröjer till Dals Ed. Tempot sjunker en smula, men milen rullar undan, och 16.45 stannar vi i Skee, strax söder om Strömstad. Idén att avnjuta gamla och nya Svinesundsbroarna, innan vi slår oss till ro för natten, avfärdas på grund av fortsatt regn, och färden går direkt till Källvikens Kursgård strax norr om staden. (Bild 3)

 

Denna plats är proppfull av personlig nostalgi. Min far var underofficer på I 17 i Uddevalla, och familjen tillbringade ett antal paradisiska sommarveckor på Källviken under min barndom. Drygt 30 år senare, efter sin pensionering, var han intendent här under några somrar, varför även våra barn fick chansen att besöka denna mycket vackra plats (och äldste sonen ådrog sig sin första hjärnskakning genom att ramla ned från ett flyttblock). När jag ringde och frågade, om vi kunde få bo där en natt, var det ingen tvekan om, att efternamnet var bekant.

Källviken annonserar inte utanför Försvarsmakten om sin existens, men ringer man och frågar, och de inte har fullbelagt, tar de emot övernattare, som till ett facilt pris förläggs i enkla två- eller fyrbäddsrum – med toalett och dusch i korridoren.

 

Efter tacobuffén har regnet upphört. Vi strövar på klipporna i den svala, molniga men vackra kvällen. Mitt ressällskap är hänfört över miljön, och ett kvällsdopp i det klara, varma, salta och förunderligt manetfria vattnet, som känns överraskande lent mot huden, är en njutning efter drygt 45 mil i sadeln.

 

 

Dag 2. Strömstad – Kvitåvatn: Jag vaknar 05.15 och kan inte somna om utan drar på kläderna för en promenad. Morgonen är sval, stilla och mulen, och på en plats med fin utsikt över havet och öarna får tankarna ströva fritt under en rofylld halvtimma mitt i livet – bland nya och gamla minnen – medan solen leker i molnluckorna. (Bild  4, Bild 5, Bild 6)

 

Svågern Thomas har övernattat hos min mor i Uddevalla, kört upp på morgonen och kommit först till Color Lines färjeterminal, där han direkt smälter in, när gänget anländer. (Bild 7) M/S Bohus angör kaj och släpper ut sin last av mestadels norska fordon, innan det är dags för oss att embarkera och surra cyklarna.

 

Strömstad – Sandefjord har öknamnet ”Spyrutten”, eftersom den går i öst-västlig riktning strax utanför Oslofjordens mynning, där det inte sällan blåser hård nord/sydlig vind, vilket får färjorna att rulla kraftigt. Denna dag är dock sjön slät, även om det blåser en del. (Bild 8)

Morgonen i Strömstad var sval, och vädret är fortfarande mulet, så vi drar på en extra tröja före debarkering i Sandefjord – men det blir stopp direkt och tröja av. 27 grader! (Bild 9)

 

Thomas’ GPS-navigator leder oss ut ur Sandefjord in på väg 304 – och det roliga börjar direkt! Vägen ringlar upp och ned i det kuperade, omväxlande landskapet, och vädergudarna är nådiga. Vid Siljan vänstergir på väg 32 till Skien, därefter väg 36 sydväst om de stora långsmala sjöarna förbi Gvarv upp till Notodden. Här upptäcks en egendomlig känsla, när jag vid några tillfällen drar in kopplingen och låter cykeln rulla ”på frihjul” i utförsbackarna, medan höger handled får slappna av lite – en pulserande rytm, som är för långsam för att vara hjulsynkron. Efter fikat blir det koll, och mycket riktigt; pulsationen är kedjesynkron, och i ett läge vid varje varv blir kedjan för hårt spänd (efter att jag sträckt den igår) – ett säkert tecken på, att kedjan är slut, och nytt drivpaket behövs. Så det blir till att minska kedjespänningen igen (Bild 10) och be två böner; att kedjan inte skall hoppa av under resten av resan eller gå av helt. Jag blir bönhörd i båda fallen.

 

Även denna gång sviker vi väg 37 längs Tinnsjö upp till Rjukan och tar i stället av efter ytterligare någon halvmil, vid Sauland, för den väg genom Tuddalsdalen och över Gaustafjället, som Per och jag körde åt andra hållet förra året. Vägen nere i dalen inbjuder till nya kurvorgier, innan det blir dags för de tvära serpentinerna upp på fjället, som högst 1 276 m.ö.h. Här är det kyligt och kargt. Utsikten är vidunderlig (Bild 11) och vägen – som så ofta över fjällen – av förvånansvärd hög kvalitet; grop- och bulfri, med en yta som sandpapper, bra sikt och fina kurvor. Hojväg!

 

Vandrarhemmet ligger inte i Rjukan utan uppe på fjället, vid Kvitåvatn, som vintertid är en stor alpinanläggning. (Bild 12) Därför erbjuds två nivåer, och vi tar den högsta – med egen toa och dusch på varje rum. Dessa visar sig hålla förträfflig standard, och utsikten mot Gaustatoppen – 1 881 m.ö.h. – blir grädde på moset. (Bild 13) Mycket valuta för 282 NOK per person.

 

Vandrarhemmet har – förutom frukost – ingen egen matservering, men ett par hundra meter bort ligger Gaustablikk Höyfjellshotell – och där finns mat! 325 NOK må vara en rejäl slant, men den gigantiska buffén känns väl värd det. (Bild 14, Bild 15) Maten är utsökt, och med suckar och stön konstaterar vi, att magarna som vanligt blir mätta långt före ögonen.

 

 

Dag 3. Kvitåvatn – Lysebotn: Rjukan ligger i en mycket smal dal med höga fjällsidor i norr och söder, och orten är beryktad för att ofta vara mörk och regnig. Förra året hade Per och jag tur och fick uppleva solsken, men denna morgon är mulen, och det börjar regna, innan vi kommit på cyklarna. Som för att understryka, att detta skall bli en knölig dag, hamnar vi i väntläge vid ett vägarbete kort efter start. Leran på asfalten ser allt annat än förtroendeingivande ut, men vi klarar oss förbi utan malörer. Dagens totala sträcka är inte längre än gårdagens – som efter färjan hade en halv dag till förfogande – så detta bör ändå kunna bli en avstressad etapp.

 

Efter tankning i Rjukan bär det uppför. Naturligtvis tas en paus vid Vemork – platsen för en av andra världskrigets mest berömda sabotageaktioner, när stationen sprängdes, och Nazitysklands försök att med tungt vatten få fram en atombomb omintetgjordes. Stationen är återuppbyggd, och vi fascineras av två saker; dels den vackra industriarkitekturen, som bevarats (Bild 16, Bild 17), och dels stationens otillgängliga läge, som definitivt inte minskar respekten för sabotörernas lyckade företag – som också blev sextiotalsfilm: ”Hjältarna från Telemarken” med Kirk Douglas (som norsk professor!) och Ulla Jacobsson.

 

Efter ett antal serpentiner och passage genom låga moln blir stigningen lugnare, medan regnet fortsätter. Efter bron vid Mosvassdammen finns en färist – i en kurva! Jag hinner tänka, att vått stål kan vara halt, och kör cykeln rakt över risten, men flera i sällskapet gör inte samma reflektion – och får konkret lära sig, att våta stålrör/-skenor är hala som såpa. Cyklarna gör obehagliga kast, men eftersom risten trots allt är kort, inträffar inget allvarligt, utan alla kommer vidare på rätt köl.

 

Jag har täten, följd av Claes, och självklart tillämpar vi cruisarprincipen – koll på kompisen i backspegeln och stopp, om han försvinner. Det kraftiga regnet gör sikten i backspeglarna milt uttryckt begränsad, men en strålkastare ser man ju alltid. Väl uppe på södra Hardangervidda rullar vi på, men efter ett tag känns något fel. Det syns aldrig mer än en strålkastare i Claes’ backspegel – och till slut blir vi omkörda av en bil, som bara har en fungerande framlykta! Bakom den inget. Stopp. Väntan. Till slut vänder vi tillbaka, och det en rejäl bit, så vi börjar bli oroliga.

Bara någon kilometer efter färisten vid Mosvassdammen står de andra fyra. Rolfs Yamaha Diversion har visat två saker; Dels gör den skäl för modellnamnet (som kan översättas med ”Avvikelse”), och dels är den ingen offroadhoj. Han har kommit in fel i en kurva, väjt för några gropar och till slut hamnat i diket. (Bild 18) Själv är han i det närmaste oskadd, med undantag för en ömmande men obruten underarm – som under resten av resan kommer att visa upp ett antal osorterade färgskiftningar – och en tryckare på ena låret, men sådär 280 kg lastad Yamaha är inget man lyfter upp ur ett djupt dike utan problem, så bärgare tillkallas.

Denna dröjer dock, och vi lyckas under tiden – efter avsevärda ansträngningar – få upp cykeln på vägen igen, så att skadorna kan inspekteras närmare. Högersidan av kåpan har fått en smäll, två kåpglasskruvar är knäckta, bromspedalen är böjd 180 grader bakåt (men den och fästet har hållit!), och höger packväskas fästen är rubbade, så att väskan sitter på sniskan – men den sitter fast. Även höger blinkers är lite skeva, men de fungerar.

 

Bärgaren dyker upp och berättar, att bromspedalen bör gå att fixa nere i Rjukan, så det blir att vända tillbaka till början – med hojen på bil. (Bild 19) Rolf lämnas på verkstaden, medan vi letar upp ett lunchställe. När vi ringer honom för att tala om, var vi är, är cykeln fixad och klar! Han är hos oss, nästan innan vi fått maten på bordet. 

Verkstaden har värmt och rätat ut pedalen, kåpskruvarna är ersatta och cykeln tvättad – allt för 150 NOK! Till råga på allt har Rolf gjort av med alla kontanter till bärgaren, och verkstadens kortläsare är inte på humör, så han har fått åka därifrån mot löfte att återkomma med kontanter efter lunch och Bankomatbesök! Sådant förtroende värmer även i det värsta regnväder.

På väg tillbaka till verkstaden noteras, att hans bromsljus lyser hela tiden. Verkstaden åtgärdar även detta, men det skall visa sig kortlivat. Under resten av resan lyser bromsljuset, lite när det behagar.

 

Vid 13-tiden har Rolf betalat för sig och varmt tackat verkstadsägaren för utomordentlig service. Vi startar en andra gång, tacksamma för att den planerade etappen är kort. Vädret håller i sig över södra Hardangervidda. Var och en åker innesluten i sin egen kokong av hjälm, halskrage, regnställ, handskar och stövlar, medan regnet tidvis är ymnigt, tidvis lite glesare. Under andra omständigheter skulle vi ha stannat ofta och hänförts av utsikterna, men nu blir det få, korta stopp. Ändå kan konstateras, att allväders-/regnplaggen håller vätan ute mycket bra. Värst är det för Per, vars ställ är så tätt, att han blir våt inifrån! Tack och lov är det inte kallt, så ingen fryser.

Det bär utför mot Åmot, uppför igen, och därefter ordentligt utför till Dalen – som verkligen gör skäl för namnet – innan nya serpentiner tar oss uppför ännu en bergsrygg.

 

Tidigare har vi blivit omkörda av en hippieliknande figur, som i hög fart skumpade förbi på en (rysk?) sidvagnsmaskin. (Någon har sagt, att sidvagnshojar förenar de absolut sämsta vägegenskaperna hos två- och fyrhjuliga fordon, men vurprisken i halka är måhända mindre, i alla fall så länge man lyckas hålla sig på vägen – inte alltid så lätt med dessa konstruktioner.) Nu hittar vi honom liggande under cykeln i en serpentinkrök, efter att han tippat upp sidvagnen. Vi stannar, men han verkar inte ta någon notis om oss utan fortsätter att mickla med något under hojen, så vi åker vidare.

 

De sista kilometrarna före Valle upphör regnet. Färden blir snabb på väg 9, som jag någon annan gång borde köra i sin helhet, där den löper fram nere i en dal, vid sidan av älven. Min Michelinkarta anger den som ”scenic route”.

Väster om motellet, där eftermiddagsfika intas, reser sig en mycket brant klippvägg åtskilliga hundra meter, och mitt på den ses ett par minimala prickar – alpinister på väg upp! (Bild 20)

 

Efter halvannan mil girar vi höger in på Suleskarvägen, och det bär uppför igen till mer än 1 000 m.ö.h. Vägen är utmärkt och ringlar sig fram genom det kärva, kuperade högfjällslandskapet, som är en egendomlig blandning av uråldrig, stenig natur och mänsklig påverkan. (Bild 21, Bild 22) Några stora sjöar är förvandlade till vattenmagasin, och eftersom även Norge haft en lång, varm, torr sommar, är dessa nästan helt tömda – inte vackert men begripligt.

 

Här delas gruppen. Rolf och Claes tar det makligt, medan Thomas och Magnus försvinner som två avlöningar, med Per inte långt efter. Själv ser jag dem allt längre framför mig men försöker inte komma ifatt.

 

Efter avfarten mot Lysebotn blir det ännu häftigare. Här kan cruisare tuffa fram i sakta mak och njuta av härlig väg i vidunderlig omgivning, medan sportigare förare har nya tillfällen till kurvorgier. Dock är det klokt att hålla två saker i minnet. Vägen är enfilig, med mötesplatser här och där. Alltså kan ett möte med en bil bakom en skymd kurva bli en mycket trist upplevelse, om man inte anpassar farten. Och allt – bokstavligen allt – är stenhårt här, så var man än råkar landa, blir man illa tilltygad! (Bild 23)

 

Vägen börjar falla i nya svängar, och så ligger ”Örneredet” där – på kanten till stupen ned mot fjorden med den lilla orten Lysebotn, knappt 1 000 meter nedanför. (Bild 24, Bild 25) Andra fjordar i Norge är mer storslagna, men Lysefjorden är närmast osannolik. På kartan ser den ut som en liten tarm, några mil lång, men dess väggar är på sina ställen mer än 1 000 meter höga och stupar ned i fjorden på ett sätt, som tar andan ur betraktaren – samtidigt som högre toppar finns i fjällandskapet runt omkring.

När vi går vidare på balkongen runt ”Örneredet”, ses delar av vägen, vars sista mil består av 27 serpentinslingor (Bild 26) och en 1 100 meter lång tunnel, som tar resenären ned till havsnivån. Förra årets upplevelser på Trollstigen och i Geiranger gick inte av för hackor, men detta är betydligt häftigare. Ingen av oss har varit med om något, som ens kommer i närheten av först fjällöverfarten och sedan avslutningen.

 

Lysebotn levde en gång i tiden på vattenkraftverken i omgivningarna. När dessa automatiserades, höll orten på att dö helt. För att överleva satsade man på turism. Idag är orten legendarisk bland base jumpers och alpinister, och allt fler motorcyklister hittar hit. Därmed är även Lysebotn Tourist Camp en annorlunda upplevelse. Dominerande samtalsämnen är ”förra hoppet” och ”nästa hopp”, en vänlig avskedsfras är: ”Have a nice jump”, och på kvällen kan man se videofilmningar av dessa hopp – ur alla möjliga vinklar. Kjerag – uthoppsplatsen – kräver två timmars vandring från ”Örneredet” och erbjuder 600 meters lodrätt klippstup, följt av c:a 500 meters rasbranter med grönska. (Bild 27) Hopparna faller först lodrätt, nära väggen. När de fått upp fallhastigheten, kan de börja ”segelflyga” med sin egen kropp och styra fallet ut från klippväggen, innan skärmen löses ut.

 

Här finns också ”Kjeragbolten” – ett stort klippblock, som sitter inkilat i en smal V-spricka mellan två nästan lodräta väggar. Hugade personer kan kliva ut på detta block och bör då inte ha anlag för svindel. Det är mer än 1 000 meter ned till fjorden, så trampar man fel, blir fallet långt. (Gå gärna in på t. ex. www.google.com, ”Lysebotn”, och studera bilder och texter närmare.)

 

Om Kvitåvatn erbjöd närmast luxuösa förhållanden ur vandrarhemssynpunkt, gäller det omvända i Lysebotn. Vi inkvarteras i ett spartanskt sexbäddsrum, som blir mer än överfullt, när all packning kommer på plats. (Bild 28) Matsedeln består av en rätt; denna kväll grillad kyckling med potatissallad, och pommes frites! Till det öl eller vin i plastmugg. Lägg märke till fotona i bakgrunden på bild 29 – uthopp från Kjerag! (Bild 29, Bild 30, Bild 31) Varken boende eller mathållning lär hamna i några exklusivare resehandböcker, men den udda, mycket vänliga stämningen och den fantastiska utsikten från rummets balkong kompenserar detta i rikt mått. Vi stormtrivs, och den natten sover vi ovaggade.

 

 

Dag 4. Lysebotn – Stavanger: Gårdagen var mulen, men nu lyser solen och förstärker ytterligare den sagolika upplevelsen av denna plats. (Bild 32) Än en gång delar vi upp oss i två grupper, där Claes – som under den branta nedfärden upptäckte, att hans bakbroms började bli obehagligt svampig – och Rolf genast börjar luffa tillbaka uppför serpentinerna, medan övriga tänker utforska ytterligare en väg upp på fjället, innan vi vänder och kör efter de andra.

Utforskningen lyfter oss några hundra meter över fjorden, men efter bara några kilometer är det stopp – underhållarbeten på vägen, som bara tillåter körning för behöriga. När jag vänt på en liten ficka och väntar in de andra, hörs det välbekanta, obehagliga ljudet av en hård packväska, som slår i asfalt – ljudet av en vippad hoj. Thomas har för sent insett, att just där han stannat, lutar marken mer än beräknat. Han kan inte hålla emot, när cykeln lutar för mycket, utan den vippar – med hans vänsterben fast under. Per och Magnus får snabbt cykeln på rätt köl, Thomas är oskadd, och backspegeln går att vrida rätt igen. Packväskan och kåpan behöver däremot ett besök hos en lackerare, vilket kan anstå till vintern.

 

Uppför serpentinerna är ettan och tvåan (nätt och jämt) de enda användbara växlarna, och vi vrider nästan nackarna ur led för att kunna se, att vägen är klar bakom och ovanför nästa tvära böj. Kylarvätskan håller tio grader högre arbetstemperatur än annars – mycket ovanligt på min hoj – när vi når ”Örneredet”, som får ännu en visit före slutgiltigt farväl till denna vidunderliga plats.

Under den vidare färden tar Thomas, som ligger i täten, ett stort antal bilder blint, bakåt, och några blir finfina. (Bild 33, bild 34, Bild 35)

 

Färden är allmänt angenäm, och förmiddagens fikapaus blir solig. Thomas, Magnus och jag luffar iväg, medan Per är på gång strax efter – tror vi. Han dyker inte upp, och efter en kort väntan vänder vi tillbaka.

BMW:n, som hittills gått som ett urverk, är i det närmaste stendöd – rimligen beroende på en bränd battericell. Vi försöker skjuta igång honom, men tji.

 

Otroligt nog har fiket en mycket kraftig batteriladdare, som kan leverera mer än 50 Ampére, i ett garage intill, så cykeln baxas dit (Bild 36), och efter några ihärdiga, långvariga försök – där Ampéremetern slår i botten! – går motorn igång. Medan jag håller varv på den, börjar Per montera tillbaka sadeln. Då gör jag misstaget att låta varvet sjunka en aning – varvid motorn tvärdör. Av med sadeln igen, på med klämmorna, och motorn går till slut igång. Dess ovanliga grinighet kanske beror på, att bränslepumpen inte går normalt? 

 

Per går tillbaka till fiket för att komma i skinnstället, medan Thomas håller igång motorn. Han kommer snart rullande med nästa problem – kylfläkten går inte heller, och överhettning hotar. Alltså iväg så snabbt det bara går, och de följande tolv milen till Stavanger kör Per utan att någon gång låta varvräknaren sjunka under 3 000 rpm – med en cykel, som inte riktigt verkar trivas med tillvaron, när all tillgänglig ström kommer från generatorn! Vägen ringlar stadigt utför mellan Hunnedalens och Övstebödalens allt brantare väggar. Naturens skönhet skulle i vanliga fall ha fått oss att stanna för åtskilliga njut- och fotopauser, men nu är det Stavanger och nytt batteri, som gäller.

 

I centrala Stavanger fås telefonkontakt med Claes och Rolf, som sitter på ett motell i Sandnes. De har haft tur och hittat en H-D-verkstad, där en stilenligt tatuerad gentleman vänligt tagit en titt på Claes’ bakbroms och konstaterat, att oket kärvat ihop. ”Klassiskt”, säger han och åtgärdar snabbt problemet. 

 

Inte nog med det. Även BMW-verkstaden ligger i Sandnes, så Claes och Rolf kan köra förbi den och hämta det batteri, som efter ett tidigare telefonsamtal står på laddning för Pers cykel!

Under tiden demonterar Per det defekta batteriet, och det tar tid! Tyska ingenjörer brukar kunna sin sak, men den här konstruktören är ett undantag. En av batterikablarna måste ha dragits fast med spärrskaft och hylsa, för det är nästan omöjligt att komma åt den med den konventionella, fasta nyckel, som ingår i cykelns verktygssats. Per har att göra i mer än en halvtimma – med en mutter! (Bild 37)

 

Till slut hörs det välbekanta mullret från Claes’ Screamin’ Eagle-system, och de rullar in. Det nya batteriet har en betydligt intelligentare polskokonstruktion, så det är snabbt monterat – och så återstår sanningens ögonblick. Motorn går igång direkt och spinner som en katt. Jubel! Ihopmontering.

 

Magnus och Thomas har under tiden fixat stugor. Att kränga av sig det genomsvettiga skinnstället efter en solig eftermiddag på en het parkering med en död hoj är en välsignelse! Efter mycket vatten, lite whisky och en dusch blir det lite motion i form av två kilometers promenad in till centrala Stavanger – enligt turistbroschyren ”världens minsta storstad” (eller om det var ”världens största småstad”?) – för ett rejält mål mat.

 

På bryggan i den norska oljeindustrins centrum ligger krogar och uteserveringar i mängd, med höga priser och mycket folk i den vackra kvällen. Bara något kvarter upp hittas ”Phileas Fogg – Jorden runt på 80 dagar”. Den originella krogen är inredd i olika små avdelningar, som alla har namn efter platser och företeelser i Jules Vernes roman. Själva hamnar vi runt ett bord i ”Reformklubben” (Bild 38), bredvid oss finns ”Raffle’s Bar”, lite längre bort en halv järnvägsvagn ur ”The Bombay Express” – och så vidare. Det är välgjort och genomtänkt, utan ett spår av kitsch. Även menyn har namn och kryddinspiration från olika platser på resan. Mina nudlar Hong Kong – med tigerräkor på spett, kyckling och grönsaker – är häftigt kryddade och smakar finfint tillsammans med det norska ölet.

 

Under bussresan hem öppnar sig himlen, men promenaden från hållplatsen är kort.

 

 

Dag 5. Stavanger – Norheimsund: Vid fyratiden denna morgon vaknar jag av, att det är oerhört kvavt i stugan, vars hängande fönster saknar hake, så att det inte gått att ställa upp. 400 gram Toblerone får bli fönsterstötta, och vi vaknar på morgonen i betydligt behagligare luft.

 

Dagen börjar med sol och blå himmel mellan molnen, och färden går norrut på E 39 genom de två imponerande tunnlar, som byggts under Byfjorden – 5 500 meter – och Mastrafjorden – 4 500 meter. Lägsta punkt i dessa tunnlar ligger c:a 250 meter under havsytan!

 

Efter färjeturen över Boknafjorden mulnar det allt mer. Claes’ broms fungerar OK, men meken glömde att kolla bromsvätskenivån, som nu är för låg. Att hitta DOT 5-klassad bromsvätska visar sig inte lätt, men efter ett antal stopp vid olika mackar blir det napp i Haugesund.

Så här dags är också det allmänna skämtet, att nu är det bara Magnus kvar, som inte råkat ut för någon malör under resan. Jag hoppas, att mina vedermödor under Ungernresan får vara nog med problem för i år – men man vet ju inte.

 

Under färjeturen över Bömlafjorden (Bild 39, Bild 40) ses ett riktigt busväder i sydväst. (Bild 41) ”Det vill vi inte ha hit”, säger Claes. Seglaren Magnus konstaterar: ”Det spelar ingen roll, vad vi vill, för det är på väg hitåt”, och tio minuter senare börjar det REGNA! Om regnet i förrgår stundtals var kraftigt, råder nu tidvis närmast skyfall. En av mina bekanta har beskrivit det mycket målande: ”Som att åka i en biltvätt.” Därmed förskjuts lunchen allt mer under den vidare färden på väg 541, så långt västerut man kan komma på dessa öar, men vid fyratiden på eftermiddagen knorrar magarna ordentligt, och i Våge inmundigas resans första – och sista – pizza/kebab.

Här gör jag en trist upptäckt. För att skydda mobiltelefonen och digitalkameran mot väta har jag lagt dem i regnjackans fickor och noga dragit för blixtlåsen – utan att tänka på, att fickorna ligger utanför Gore-Tex-membranet, inte innanför. Alltså är båda våta och fungerar inte mer under resten av resan. (Efter två dygn ovanpå villapannan, när jag kommit hem, vaknar mobilen till liv och verkar fungera OK, men kameran är fortfarande stendöd, och kunnigt folk anger dyster prognos. En dryg vecka senare köper jag en ny. )

 

Ursprungsplanerna innehöll en natt i trakten av Bergen, men denna metropol sparas till kommande år. I stället följs väg 49 längs Hardangerfjordens nordsida. Regnet har avtagit, och fjorden visar allt mer av sin berömda skönhet, medan vägen ringlar upp och ned längs dess kant. Thomas tar mängder med bilder under gång, och lyckas flera gånger. (Bild 42, Bild 43, Bild 44) Vid ett tillfälle isar det till ordentligt i magen. En bro visar sig ha körbana av trä – såphalt i vätan! – men jag ser det i tid, kan köra cykeln lodrätt och rakt över och hinner vinka varnande till de andra. Även en del ramper vid färjorna har denna lömska beläggning, men vi klarar oss utan missöden. 

 

Sandven Hotell i Norheimsund erbjuder två sviter till det facila priset av 500 NOK per person, vilket antas direkt. Den vackra träbyggnaden i Schweizerstil (Bild 45) är uppförd c:a 1875. Sprinkleranläggningen är mycket väl tilltagen, för detta hus skulle nog brinna som fnöske – och det vore synd på allt det vackra både inuti och utanpå. (Bild 46, Bild 47)

Sviterna visar sig även ha bastu – en perfekt avrundning av denna våta dag, som avslutas med strövtåg i det lilla samhället och ytterligare en stilla öl i baren.

 

 

Dag 6. Norheimsund – Kongsberg: Per vaknar redan vid fyratiden med ett hejdundrande migränanfall och sover över frukosten. Alla tvivlar på, att han över huvud taget skall kunna köra idag, men när cyklarna packas, kommer han – blek och tagen, kanske lite bättre av den Zomig han fått av Magnus.

 

Vädret blir allt vackrare. Färden går längs Hardangerfjorden på en väg, som utgör nationell turistrutt – och undra på det. Thomas och Magnus fortsätter att ta bilder, medan de kör, och sidobilden på Magnus över Fykesundsbron kommer nog att dras upp och ramas in på väggen. (Bild 48) Den storslagna omgivningen är hänförande, och vägen är en dröm för hojåkare. (Bild 49, Bild 50, Bild 51)

Efter tre kvart tas paus. Per, som hängt med bra under färden, ser eländig ut och vilar länge (i efterhand får vi reda på, att han allvarligt övervägde att bryta där), men till slut drar han på sig hjälmen igen, och vi rullar vidare.

 

Etappen avslutas med den 7 500 meter långa Vallaviktunneln, innan vi rullar in vid färjeläget för en kort tur över inre Hardangerfjorden. I Eidfjord, en mil efter färjan, finns nybyggda Quality Hotell Vöringsfoss, vars veranda ger underbar utsikt över fjorden, perfekt för förmiddagsfika – som för de flesta av oss blir lunch. Laxmackan har drivor med rökt lax, äggröra och grönsaker, som man står sig länge på. (Bild 52, Bild 53)

 

Glädjande nog känner sig Per allt bättre. Han kan t.o.m. äta lite, och det är inget snack om annat, än att vi ger oss i kast med Måbödalens fina, ringlande väg med tunnlarna upp till Vöringsfossen (som jag berört närmare i 2004 års reseskildring) och Hardangervidda.

Den senare möter oss med solsken och svalka. (Bild 54) Sjöarna är strålande blå, Hardangerjökeln syns i norr, och vägen är underbar. Livet njuts hela vägen till Geilo – med ett obehagligt undantag. En idiot till bilist har stannat efter en kurva, alldeles före en smal bro, så Brembo-oken får greppa hårt om framskivorna. Till råga på allt står vederbörande kvar där och filosoferar en god stund, till hinder och fara för åtskilliga andra trafikanter!

 

Efter frukt och vätska i Geilo tar Claes och Rolf en lite kortare väg till Imingfjell Turiststation, medan övriga fyra tar slingan norr om Pålsbufjorden/Tunhovdsfjorden. Även dessa vattenmagasin verkar i det närmaste helt tömda, och bryggorna kring dem ligger stundtals mer än tio meter över vattenytan – om det över huvud taget finns någon vattenyta kvar under dem! 

På dammen mellan sjöarna passeras en finsk husbil, vars förare häpnadsväckande nog tar upp jakten och kör som en biltjuv efter oss! Han hänger med förvånansvärt bra men får definitivt ge sig i de avslutande serpentinerna ned till Rödberg.

 

Uppfarten till Imingfjell bjuder på mer serpentiner, varpå eftermiddagsfika inmundigas. Dagen är fortsatt vacker under färden vidare söderut över fjället ned till Tinn, där en öppen mack äntligen står att finna.

 

Väg 37 längs Tinnsjös västsida är vacker, välhållen och snabb. Efter giren österut mot Kongsberg byter den karaktär och erbjuder ännu en kurvorgie, som dämpas något av, att asfalten fortfarande är ordentligt våt efter regn.

Kort före infarten till Kongsberg börjar det regna igen, så vi letar hotell. Det första är fullbelagt, men receptionisten ringer direkt till konkurrenten, och på Hotell Gyldenlöve blir det napp. Tvåbäddsrum för 895 NOK per par. Vi blir mötta i dörren och hänvisade till deras garage, som inte kostar extra. Bingo!

 

Min lammfilé är perfekt stekt, men rosmarinsåsen är i saltaste laget. Synd.

 

 

Dag 7. Kongsberg – Linköping: Felet med att starta i en stad vid 8-tiden är morgonruschen. E 134 mot Drammen är i början ordentligt igenkorkad av bilköer, men de glesas ut, och vi kan öka tempot. Det soliga vädret i Kongsberg byts snart mot dimma och duggregn kring Oslofjorden. Efter Drammen blir det väg 23 österut, mot tunneln under fjorden. T.o.m. detta är egentligen trevlig hojväg, men trafiken är för tät, för att körningen skall bli njutbar.

 

Jag har tänkt stanna vid något fik efter tunneln för att ta farväl av Thomas, men någon sådan chans ges ej. Vägskiljet ligger i slutet av ytterligare en tunnel, så vi vinkar farväl i farten – först i tunneln, och någon halvminut senare tvärs över E 6, som han kör söderut och vi norrut.

 

E 18 hemåt är ungefär som Röde Orms tid vid galäråran – ”lång att leva men kort att berätta om” – eller som Magnus uttrycker det: ”Det enda roliga är omkörningarna.” Dimman kring Oslofjorden lämnas bakom oss, och förmiddagsfikat intas i strålande sol med utsikt över Glomma. (Bild 55)

 

Vid tankningen i Årjäng bevittnar Magnus och jag en häpnadsväckande uppvisning i bristande hänsyn. Två män kör in sin bil, så att den blockerar fyra(!) bensinpumpar för väntande bilister, varpå de inte tankar alls utan lyfter på huven och börjar rota i motorrummet! Idioter!

 

Vägfiket i Örje har grekisk ägare, så det blir moussaka för min del, innan den avslutande etappen påbörjas. Rolf stannar inte alls utan passerar oss med ett par tutningar, eftersom han vill hinna ned till Mascot Motor i Nässjö redan denna dag för att lämna in cykeln.

Solen skiner varmt, så det räcker med t-shirt under skinnjackan. Denna gång har vi inte tur mellan Laxå och Askersund. En bilist, ”som minsann betalat vägskatt”, utgör stadig bromskloss framför tre – fyra bilar och hindrar all egentlig njutning.

 

Vid Shellmacken i Askersund tas den sista gemensamma pausen. Magnus och Claes drar iväg lite före, medan Per och jag slår följe till Linköping, där vi skiljs vid IKEA. Jag girar vänster mot Bikestop för att få reda på, när nytt drivpaket kan monteras.

 

Tre kvart senare tystnar motorn i garaget – efter knappt 250 mils synnerligen variationsrik resa.

 

 

Avslutande reflektion och tips: Norge är som bekant inte billigt, men undantag finns. Vi gjorde erfarenheten, att om man svänger in vid ett hotell relativt sent, och de har lediga rum, kan priset bli överraskande lågt. 450 – 500 NOK per person inklusive frukost kan ställas mot vandrarhemspriser kring 285 eller stugpriser kring 150 – 200 (utan rinnande vatten och toa), och det blir onekligen en viss skillnad i komfort. Vi hade bokat boende de tre första nätterna, och precis som under tidigare resor var det aldrig något problem att hitta nattlogi därefter.

 

Den, som vill följa denna resa i detalj, kan göra så på Cappelens karta ”Sör-Norge sör”, som finns att köpa/beställa via bokhandeln. Den stora kartan, i skala 1:335 000, är föga lämplig att använda ”roadside”, särskilt inte i blåst och/eller regn, men den är utmärkt för planering – både hemma vid köksbordet och under resans kvällar. En mer överskådlig bild avslutar Thomas’ filmmontage nedan.

 

 

Nästa år blir det – preliminärt – Sognefjord.

 

 

Text: Bror Gårdelöf

Bilder: Hela gänget

Korta filmsnuttar(56, 57): Magnus Roberg

Längre Filmmontage (58); Thomas Gårdelöv

 

/ClasA lade in text o bilder som vanligt i Brors text/