95 mil sent i september

Visserligen har jag lovat Hövdingen att åka med gul väst under Boren Runt, men helgen levererar en unik kombination. Hustrun med väninna – båda föredrar en hästkraft i taget, havredriven –avlevereras tidigt lördag morgon vid Stockholmsbussen fvb Camargue i Rhônedeltat och en veckas ridsemester. Samtidigt utlovar väderprognosen sommarväder, och jag har en resa att planera inför kommande Kristi Himmelsfärdshelg (bara 34 veckor kvarJ). Livet består av prioriteringar, och denna chans återkommer inte.

Efter att Vilddjuret tvättats och kedjan sträckts, får Hövdingen besked om förhinder. (I efterhand får jag reda på, att Boren Runt samlade 65 hojar, så det gick ingen nöd på honom.) Lite civila kläder, tandborste och tandkräm langas ned i packväskorna, och 10.25 bär det iväg.

Linköping – Motala – Askersund – Laxå – Degerfors behöver ingen närmare presentation. Vädret är vackert, och med t-shirt som enda plagg under skinnjackan är det något svalt bara i början.

Eftersom jag vägrar äta pizza och hamburgare under resor, om andra möjligheter över huvud taget står att finna, passar thailändsk kyckling med ingefära utmärkt i Degerfors.

Mindre än en kilometer efter lunchen blir det stopp; poliskontroll av körkort och nykterhet.

– Då var det ju tur, att jag tog mineralvatten till lunchen.

Den unge polismannen håller en vänligt artig distans, tills han kontrollerat körkortet och min blåsning visat en nolla. Därefter försvinner en stor del av distansen.

– Ovanlig cykel Du har. Är det samma motor som i Mille?

– Ja, fast nedtrimmad.

– Italiensk. Då är den lätt, förstås.

– 235 kg tankad, men med tomma väskor.

– (Hörbar suck) Ja, min tjänstemaskin ligger på 300 kg jämnt.

– Men då räknar Du in all utrustning också?

– Ja, det förstås. Så går han ett halvvarv runt cykeln och nästan utbrister

– Och så ritar italienarna ju så läckra cyklar – med det där höga utblåset! Ha en fin tur, och kör försiktigt.

– Det skall jag.

Det märks tydligt, att han hellre skulle ha suttit på en hoj denna soliga dag än att stå och kontrollera folk vid vägkanten, och den korta dialogen gör mig på ännu bättre humör än innan, liksom den vänliga extravinken, när jag fått på hjälmen och drar iväg. Vettiga hojåkare trivs med varandra.

Vägen öster om sjön Möckeln har beskrivits som trevlig hojväg, och jodå – den ringlar bitvis vackert nära sjön och är roligare än den större på västsidan, men mycket bebyggelse håller farten nere.

De första milen Karlskoga – Grythyttan är rätt tråkiga; fin väg, men rakt, brett och platt. Sedan blir det både vackrare och krokigare. Jag har varit lite fundersam inför Hällefors. Kommer jag att hitta avfarten? Inga problem. Gåsborn och Sävsjön är tydligt skyltade en bit in längs genomfarten. Men vilket alternativ är bäst? På en mack fås prompt svar: ”Du kommer att gilla Gåsborn bäst.” Efter mitt tack fortsätter han: ”Läcker hoj Du har – lite spejsad på något sätt.” Och så blir det lite hojprat även här.

Det slår inte fel; motorcyklar öppnar ofta för en vänlig pratstund – ibland bara några meningar lång, ibland betydligt längre.

Med full tank bär det vidare. Vägen är bra/hyfsad – här och där lite buckliga lagningar men inget allvarligt, och rullgruset lyser med sin frånvaro, medan det rullar på längs de långsmala sjöarna i Svartälven, som hustrun och jag paddlade, nygifta, sommaren 1980.

Fredriksberg – Nås körde jag förra gången 2003 (se även berättelsen från den turen, likaså på hemsidan) och har i ljusaste minne bevarad. Asfalten är fin och slät, utan grus, men vägen har redan lagats på några sträckor, som då håller lite sämre kvalitet. Detta är väl synligt och inget problem. Däremot är kurvorna lurigare än jag minns – måhända för att tempot blir högre på Vilddjuret än på den Kawasaki EN 500, som jag körde förra gången,. Några böjar nyper till lite oväntat, så det blir till att vara extra uppmärksam.

Framme i Nås håller jag mig kvar på sydsidan av Västerdalälven i någon mil och stannar vid ett hus för att kolla kartan. En vänlig kvinna ger tips om fortsatt färd, vilket innefattar 500 meter tillbaka och sedan över älven på en smal hängbro av trä med enkel körbana – likaså av trä – skyltad för max 3 ton, 30 km/timma och högst ett fordon åt gången på bron. Undras, om det gäller även hojar? Det kan nog vara klokt, för bron gungar lite under oss, när Vilddjuret och jag rullar över, och körbanan, som är lite ”upp och ned” och dessutom sviktar en aning, kan nog bli lurig, om fler fordon åstadkommer än mer komplicerade rörelsemönster. Och en sak är säker: Vid regn tänker jag inte ta den bron!

Mycket kort därefter står det Leksand på en vägskylt, så ”vägen genom skogen” från Järna – Noret är inte svår att hitta. Den är inte heller så mycket att orda om – av god kvalitet men rätt intetsägande ut hojåkarsynpunkt. Leksand – Tällberg ringlar betydligt mer, men är också smalare och av bitvis rätt bucklig karaktär.

Tällberg var fram till senare delen av 1800-talet bara en av många fattiga byar i Dalarna – om än med ovanligt vackert läge vid Siljan. Detta skapade en spirande turism – som numera är så påtaglig, att orten borde byta namn till Hotällberg!

Receptionisten ser bara en aning förvånad ut, när jag stegar in i full stass, lägger hjälmen på disken och frågar om rum. Jodå, sådant finns, och en kvart senare är hojen parkerad, kedjan sprayad och packningen inburen i ”Hösten”, ett av rummen i Lillstugan, medan en halvliter Tällbärs glöder i kvällssolen ute på altanen och långsamt sjunker i glaset.

Denna kväll erbjuds show till maten á la Wallmans Salonger – med lokala förmågor – men jag väljer bort den för en meditativ supé under lugnare förhållanden. Dessförinnan hinns en rejäl promenad med – såväl ned till Siljans strand som upp till hotellen Dalecarlia och Green, vars vyer över Siljan är magnifika!

Härefter är valet i menyn enkelt: Soppa på trumpetsvamp, renytterfilé med jordärtskockspuré och till dessert varma hjortron med vaniljglass. När sådana nordiska råvaror finns att tillgå, göre sig utländske anrättningar icke besvär. Endast drycken blir importvara – två glas fyllig, röd Primitivo sitter helt rätt.

Den natten sover jag gott, vaknar utsövd och har cykeln packad och klar före frukostbuffén, som attackeras målmedvetet. Morgonen är molnig och sval, så det blir en polotröja över t-shirten, innan det är dags att trycka på startknappen 08.45.

Nästa års resa planeras medurs kring Siljan, men idag har jag lite ont om tid, så det blir genvägen Leksand – Furudal, inte så mycket att orda om, även om en och annan sjö blänker vid sidan och Boda kyrka ligger vackert på sin höjd. Men Furudal och Oresjön glädjer ögat och själen.

Vägen mot Edsbyns är bred och fin. Milen rullar undan, här och där med vackra sjöar och därefter med Voxnan som återkommande vackert sällskap på höger sida.

Som barn hade jag skidor från Edsbyn, men idag är det BANDY, som gäller. Efter att Vilddjuret fått släcka törsten, söker jag förmiddagsfika och hamnar vid bandyhallen, där en internationell turnering pågår, och två ryska lag tydligen just håller på att göra upp om guldet. Jodå – fika finns, men för att komma till fiket måste man betala inträde för bandyn! Några damer inser det orimliga i detta och hänvisar mig till närbelägna restaurangen Nu läll – ett Edsbyn-uttryck, som används vid t. ex. hörnor och väl närmast kan översättas som en blandning av ”Nu gäller det!”, ”Nu eller aldrig!” och ”Nu dj-r!”

Efter att jag förklarat mig fikasugen, kastar den unga damen i serveringen en blick på mitt skinnställ och konstaterar, mer än hon frågar: ”Du tillhör inte något av lagen?” – varför hon måste gå ut till ägaren och fråga, vad en kopp kaffe kostar för icke bandyspelare. ”Tio kronor” blir svaret, men jag har inte mindre än en hundralapp, och hon har ingen växel – så efter någon minut bjuder stället på fika.

Lokalen ÄR bandy – från Edsbyns första svenska mästare 1947 (eller när det nu var), stiliga gentlemän i kepsar, skärmmössor(!) och ylletröjor, med lagledare i tweedkavaj och slips, fram till dagens elitlirare. Jag faller särskilt för de olika dekaler, som pryder baren: ”Se på sport i kavaj! Nä – gå på bandy! Långkalsonger på!”, ”Två saker är bättre i verkligheten än på TV – Den andra är bandy!” (och jag, som trodde, att det var hojåkande!), och ”De slår faktiskt mera på bollen än på varandra!”

En bekant från bandymetropolen Lesjöfors har berättat, att den, som frågare ortens sporthandlare efter hockeyutrustning, blev utslängd. Detsamma är inte verifierat, vad gäller Edsbyn, men man betraktas nog som en underlig kurre, om sådan fråga ställs.

Halvannan mugg senare tackar jag uttryckligen för kaffet och grenslar Vilddjuret för de tio milen söderut mot Falun. Vägen är bra, om än med en del bulor, och bitvis med vackra sjöar och vattendrag vid sidorna. Molntäcket glesnar, och resten av dagen blir solig. Det känns fel att inte besöka Carl Larssons gård i Sundborn, men det får bli en annan gång.

Väg 266 Hosjö – Hedemora är bred, snabb och inte så rolig, och i Hedemora knorrar magen. En grekisk restaurang ligger finfint, med gratis parkering alldeles utanför och skylt med dagens specialerbjudande utställd – men när jag tar i dörren, är det stängt! Nå – tvåhundra meter bort finns en kinesisk krog, så det blir bläckfisk Szechuan – hett och gott.

Mer transportsträcka blir det via Norberg till Fagersta, men direkt efter svängen in på väg 250 mot Köping börjar det roliga på nytt. Vägen slingrar mjukt mellan tallarna hela vägen till avfarten mot Skinnskatteberg, varefter den raknar igen. Nästa gång jag kör där, kommer jag att svänga in mot Skinnskatteberg, för vägen söderut från denna ort är en höjdare.

Tidsplaneringen håller inte alls. 15.00 stannar jag i Kolsva, ringer Per Woxler, som är åksugen, och meddelar, att det nog dröjer 30 – 45 minuter, innan jag når vår avtalade mötesplats Hjälmarsund.

Väl framme hittas Pers BMW K 1200 RS strategiskt parkerad vid fiket, och snart är vi på väg hemåt. Han har hittat några riktigt roliga avsnitt. Först en liten, krokig ”gurklist” västerut mot Äsköping – så smal, att det är trångt vid möte bil-mc – och därefter vidare förbi Julita söderut. Vi kör fel, men det gör inget. Vägen mot Katrineholm ringlar fint mellan träden.

Vid kanotcentret söder om Katrineholm girar vi västerut mot Forsa – Hävla. Vägen är härlig, men tidpunkten är fel. Solen börjar stå lågt, och våra visir är repiga efter en lång säsong, så det blir till att ofta köra med bara högerhanden på styret. Vänstern behöver ge skugga åt ögonen, så att vi faktiskt ser, vart vi kör, och att vägen är fri från vilt.

Hävla ger chans att åter ha vänsterhanden på styret, för därifrån bär det söderut, med solen i sidan, fortfarande på underbar väg ända till Rejmyre, där det roliga tar slut. Vägen till Finspång blir ren transport, passagen över Doverstorp innebär krokigheter och mer motljus, och vi avstår definitivt från att avsluta resan norr om Roxen. Solen i ögonen på den vägen är inte tillrådligt, när viltet börjar röra på sig, så det blir Skärblacka, Norsholm och gamla Riksettan hemåt, där Per vinkar farväl vid Gistad och vinklar söderut mot Björsäter.

Själv har jag ingen lust att laga mat efter hemkomsten utan avslutar denna underbara 950-kilometershelg med sushi inne i Linköping, innan de sista kilometrarna ut till Slaka får sätta punkt.

Bror Gårdelöf