Nio små negerpojkar – och tre spättor
Norgeresan 2007
Dag 1. Linköping –
Gjövik: Detta år gör Dagisgruppen all time high, och det är första året med
spättor. 8 augusti 08.30 samlas tio resenärer på sju bågar (Bild 1).
Avfärden blir något försenad av, att två deltagare glömt var sin pryl, men snart bär det av. Den traditionella första pausen på Revelbadet mellan Askersund och Laxå tas även i år i vackert väder (Bild 2), men mörka moln sveper hotande upp bakifrån. Ett SMS till hustrun ger svaret, att Linköping just genomlidit ett störtregn. Detta blir dagens vädertema. Vi åker i solsken, men vid varje stopp sveper de mörka molnen upp – och så åker vi ifrån dem igen.
Föga underligt hinner molnen ikapp under den smakliga lunchen på Olssons Brygga i Arvika hamn (Bild 3). Några åskknallar hörs. Regnställ på. Det börjar stänka, och kort därefter går färden mot gränsen vidare i ösregn.
Mackarna i Charlottenberg tjänar nog bra. Eftersom soppan är dyrare i Norge, passar de flesta på att fylla upp – så även vi.
Riksväg 2 från gränsen till Kongsvinger är en av få tämligen trista norska vägar – ren transport genom enformig skog – men så fort nämnda stad passerats blir det både roligare och vackrare, när samma väg sveper i mjuka böjar längs älven Glomma, som lämnas efter några mil för att låta mindre, välhållna och ringlande vägar (24, 181 – med härligt svepande kurvor i långa uppförslöpor – och 177) ta oss upp till Minnesund vid sjön Mjösas sydspets.
Så dags har regnet upphört, och sent eftermiddagsfika intas i strålande solsken på en terrass med magnifik utsikt över sjöns utlopp i älven Vorma (Bild 4, Bild 5). Därefter vidtar sista etappen på underbar väg längs Mjösas västsida – med fantastisk utsikt över sjön, där vi ser den berömda hjulångaren Skibladner stäva fram.
Skyltningen till vandrarhemmet är obefintlig från vårt håll, så det blir till att fråga ett par män, som håller på att avsluta dagens insats vid ett gatuarbete. Till vår häpnad säger en av dem direkt: ”Jag kör före med bilen och visar Er.”(!) Vänligheten är inte att ta fel på, även om en del av förklaringen visar sig vara, att han själv bor där – tillsammans med åtskilliga andra hantverkare och entreprenörer, norrmän så väl som kontinentaleuropéer, som är ute på jobb. Billigt och bra, men onekligen rätt långt ifrån grundtanken med vandrarhem.
Svågern Thomas (Honda VFR VTEC) har tidigare under dagen
avslutat en sexdagars hojresa till bl. a. Preikestolen och Lysebotn tillsammans
med min syster. Idag har hon styrt sin Kawasaki ER-6n från Rjukan mot Oslo, en
kvällsmåltid på Bryggen med min son och därefter färjan till Fredrikshavn, där
hennes bästa väninna väntar. Själv kopplar Thomas direkt på vår resa och
inväntar oss tillsammans med min kollega Olof Ljunghusen (Yamaha FJR
Vandrarhemmet ligger vackert vid en frilufts- och badanläggning med fin utsikt över Mjösa (Bild 6). Vi strövar ned till centrum och bänkar oss efter lite letande på Grand Hotels restaurang Egon. Alla i detta gäng på tolv personer, där långt ifrån alla känner varandra sedan tidigare, finner varandra direkt, och snacket flyter lätt, medan ölet skummar i glasen och tallrikarna töms (Bild 7, Bild 8, Bild 9).
Dag 2. Gjövik – Lom (Bild 10, karta): Som så ofta i Norge är morgonen mulen, men det verkar lätta, och luften är ljum. På kartan finns några lockande vägar, som skall kringla oss upp över fjället och ned till Vågåvatn, nordost om Jotunheimenmassivet. Svågern Thomas, som lagt in rutten på sin GPS-navigator, tar täten, och jag tar kön. Väg 249 är liten, kuperad, mestadels i gott skick och krokig, så farten är låg.
GPS-navigatorn har inte samma underlag som vår detaljerade papperskarta, så vi hamnar aldrig på den tänkta rutten, men alternativet blir mer än gott nog. Väg 250 har några fantastiska svepande vägsträckor upp och ned genom landskapet, innan vi efter en lång nedfärd med grandios utsikt över en grönskande, solupplyst dalgång med Mjösa i bakgrunden (Bild 11) hamnar i Lillehammer, där det blir lagom med lunch och tankning i strålande sol.
Under förmiddagen har Nina och Thomas tvingats ändra sina resplaner, och till sin egen irritation måste de åka hem omgående. Alla tycker detta är tråkigt, men det är bara att acceptera och krama farväl – och så var vi bara tio. ”Life is what happens to you, while you’re busy making other plans”, sade John Lennon.
Eftermiddagens rutt är lättare även utan GPS; vägarna 253, 255, en kort snutt på E 6 och så väg 257. Vädret är vackert och resan höggradigt njutbar. Ändå går det – om inte käpprätt, så i alla fall raskt – åt Helvete! (Bild 12) Platsen ifråga ligger uppe vid pasströskeln på väg 255. Huruvida den fått sitt namn av det råslit, som förr måste ha krävts för att få hit häst- eller oxdragna foror, eller om namnet kommer av de närbelägna, mycket stora jättegrytorna, är oss obekant. Grytorna ifråga bildades för tiotusentals år sedan, när huvudtilloppet till Mjösa rann längs denna dal. Därefter bröt vattnet igenom en stor morän, och älven tog ett annat lopp – genom nästa dal österut, Gudbrandsdalen!
Ett par dagar tidigare har Thomas fått tips om en fin väg högt ovanför fjällsjön Tesse, men när vi efter att ha nått väg 51 letar efter den, blir enda fyndet en närmast rudimentär grusväg – föga lockande med våra maskiner, varför vi i stället ringlar ned norrut på väg 51 mot det mycket vackra Vågåvatn i strålande kvällssol. Nattlogi ordnas i två stugor i Lom, alldeles vid den muntert brusande älven, som liksom stavkyrkan beses efter maten. Samvaron på stugverandan (Bild 13) blir relativt kortvarig, eftersom myggen blir allt envetnare.
Dag 3: Lom – Vadheim (Bild 14, karta): Även denna morgon är mulen utan att vara kall. Tidigt under färden passeras byarna Aukrust och Flåklypa, som båda låter bekanta. Efter en stund trillar polletten ned; Kjeld Aukrust var en av upphovsmännen bakom den härliga norska dockfilmen Flåklypa Grand Prix, som gick på biograferna för ett par decennier sedan.
Väg 55:s stigning upp längs Böverdalen – med den lilla älven
brusande på höger sida – är en njutning; Fin beläggning och svepande böjar ger
ett raskt men ändå avspänt tempo. Jag har intrycket, att Vilddjurets motor
aldrig mår så bra, som när den får dra stadigt kring 4 000 rpm i långa
motlut, medan vi sveper fram i sådär
Björkarna försvinner, och landskapet blir allt kargare – i dova gröna och bruna toner med bitvis magnifik, milsvid utsikt, medan vi kommer allt närmare de låga molnen (Bild 15). En kilometer före ankomsten till Krossbu fjällstation börjar solen bryta igenom en liten del av molntäcket – ett perfekt skäl för förmiddagsfika, under vilket molntäcket spricker upp allt mer, och färgerna börjar glöda (Bild 16, Bild 17, Bild 18, Bild 19, Bild 20). Medan kaffet sjunker i kopparna, studerar vi, hur hängande last krokas under en helikopter fvb in i fjällvärlden. Märkligt nog lyfter inte helikoptern först, utan proceduren tas om! Hängde man på för mycket första gången?! (Bild 21)
Kort därefter nås resans bokstavliga höjdpunkt. På den fina,
mjukt buktande vägen passeras pasströskeln,
Denna väg åkte familjen med husbil sommaren 1995, men då
rådde täta moln, dvs högst
De flesta husbilsförare är vettigt folk, men undantag finns. En kör så nära vid möte, att Heather är på vippen att få hans backspegel i skallen, och någon kilometer senare blir vi genomförbannade allihop. Jag ligger först och möter en tysk husbil lagom vid en mötesplats. Till min häpnad stannar han inte där för att släppa förbi oss utan gasar på för fullt – rakt upp i en av vägens smalaste passager! Hade jag haft en aning om det, skulle jag ha ställt mig framför honom och blockerat, så att de andra hunnit förbi, men den tanken kom fem sekunder för sent. Jag hinner bli ordentligt rädd för, att någon i gruppen råkat illa ut pga denna hänsynslöshet, men alla har klarat sig. Några av oss överväger allvarligt att vända, stoppa honom och säga ett par sanningens ord, men till slut struntar vi i att låta honom förstöra dagen ytterligare.
I stället får Sognefjords innersta del, Lustrafjorden, hänföra med sin skönhet, när Skjolden nås, och den närmaste timman njuts ohämmat. Sognefjord i strålande solsken från klarblå himmel lämnar ingen oberörd, och vägen är underbar. (Bild 25, Bild 26, Bild 27, Bild 28)
Thomas ser en restaurangskylt och girar vänster, nedför en brant serpentinväg till det lilla samhället Solvorn, som omedelbart charmar alla (Bild 29). Den vackra platsen präglas av en nästan fysiskt kännbar stillsamhet, där tempot är lägre och stämningen avspänt vänlig. Kaféet/butiken har goda smörgåsar och Mövenpick-glass.
Olof ger det något oväntade beskedet, att han lämnar oss här och vänder tillbaka. Heather och Olle, som redan från början aviserat, att de måste vända hemåt denna eftermiddag, väljer att hänga med ytterligare ett par mil. Efter tankning och farvälkramar i Sogndal skiljs vi, när de girar söderut via Kaupanger mot färjan, medan resten av gänget fortsätter väg 55 västerut – och så var vi bara sju.
(Efter avskedet skämtar vi kvarvarande om, att Olof, Heather och Olle faktiskt skulle kunna träffas igen senare under dagen, även om det är osannolikt. Döm därför om vår förvåning, när de sänder ett SMS och berättar, att så skett! (Bild 30, Bild 31)
Eftermiddagen blir fortsatt sagolik – liksom kvällen. Sista större byn, som passeras före målet, heter Kyrkjebö. Sissel anger ju Bergen, ”Världens vackreste by”, som sin hemstad, och dit är det inte långt.
Vadheims Fjordhotell erbjuder bra boende till facilt pris, och på matsedeln står bland annat fjällöring, som serveras helstekt, knaprigt panerad, med god potatis och tillbehör, bl.a. stekt lök – udda, men gott (Bild 32). Att detta avnjuts på hotellaltanen, medan solen sjunker på den klarblå himlen i takt med vinet i glasen, och skuggan kryper allt högre upp på fjällsluttningen, medan myggen lyser med sin frånvaro, gör inte saken ett dugg sämre (Bild 33).
Dag 4. Vadheim – Flåm (Bild 34, karta): I ursprungsplanerna ingick en natt i Bergen, helst föregången av en kväll på Bryggen – som står på FN:s världsarvslista. Detta ger emellertid praktiska problem, eftersom det blir svårt att hitta vettigt boende på gångavstånd – men lunch på Bryggen kan vara en idé.
Morgonen är mulen och svalare än förut (Bild 35), men vi slipper regn under den fortsatta färden ut till fjordmynningen och färjeläget vid Rysjedalsvika. Efter överfarten till Rutledal bjuder den lilla väg 57 ny, underbar resa uppför och utför längs en liten vik av fjorden (Bild 36), innan vi viker av på väg 570 mot Duesund. Där visar sig färjan avgå först om en dryg timma, så vi vänder och tar alternativet mot E 39 – mer krokar och mer skönhet.
E 39 visar högst konkret, att en norsk Europaväg kan innebära alla (o)tänkbara former av vägstandard. Först är den bred och svepande. Därefter smalnar den till något slags norsk riksvägstandard, innan den övergår till att bli ett vägbygge med associationer till det inre av Balkan! Samtidigt börjar det regna, så framfarten blir högst måttlig.
Allt har ett slut – även norska vägbyggen och regn. Idén om lunch på Bryggen har visat sig icke realiserbar, så det blir Knarvik i stället (passande, när man åker hoj). Några vill hur som helst göra ett besök på Bryggen, så vi kör vidare på den magnifika norra infarten till Bergen, medan molntäcket gradvis lättar. Under dessa vackra broar passerade hustrun och jag 2005, när resan med Hurtigruten närmade sig sitt slut, och nu är det en njutning att köra över dem. En har en originell konstruktion. Den hänger i en pylon på fastlandssidan, medan ösidan flyter på en rad pontoner – av betong!
Besöket på Bryggen (Bild 37, Bild 38) denna lördagseftermiddag visar sig vara en mindre god idé. Skyltningen i centrala Bergen lämnar mycket i övrigt att önska, och det blir i längden omöjligt att hålla ihop gruppen i de täta, långsamma trafikköerna. Dels verkar något evenemang pågå, och dels är det fotboll på gång, för det är mycket folk i rörelse! Samtidigt har vädret blivit riktigt vackert – svettdrivande, när man är klädd för landsvägsfart och mulen svalka! Efter mycket snurrande når vi dock Bryggen ”i portioner” och lyckas så småningom hitta varandra igen. Så dags har också konstaterats, att tillgången på vettiga parkeringsplatser är obefintlig, så det blir avfärd igen inom kort – men vi har i alla fall varit där.
Thomas har programmerat sin Garmin att undvika Europavägar/motorvägar, vilket i regel är av godo, men utfärden ur Bergen blir av det skälet milt uttryckt originell. Därefter blir det – oavsett vad apparaten säger – E 16. Vid en kort paus för intag av vätska och en chokladbit enas sällskapet om att åka vidare till Flåm, c:a två timmar bort.
E 16
här är en härlig upplevelse. Tunnlarna är oftast både korta, breda och väl
upplysta, och mellan dem sveper den fina vägen fram, djupt nere i dalen, i
härliga, mjuka svängar – en sann fröjd för hojåkare, och milen rullar snabbt
undan. Redan i Voss finns vackra hotell, och fler dyker upp, men siktet är
inställt på Flåm, som nås vid 19.30-tiden efter två långa tunnlar – Norges näst längsta vägtunnel Gudvangatunneln,
Flåm är känt för sin vackra fjord, ”Geiranger i miniatyr” (Bild 39), och sin järnväg – världens brantaste
konventionella bana, där tågsätten har ett lok i vardera ändan för att klara
stigningen. Därmed är Flåm en turistmagnet, vilket ger problem. Allt inom en
radie av mer än fem mil är fullbelagt – hotell, pensionat, stugor och
vandrarhem! När jag redan givit upp och insett det bittra i, att vi, trötta och
hungriga, antingen måste köra tillbaka genom de avgasstinkande tunnlarna eller
framåt genom världens längsta vägtunnel – Laerdalstunneln,
De två ombonade lägenheterna med fyra bäddar i varje är så nybyggda, att doften av färskt trä hänger kvar, och inredningen är högklassig. Tala om att ha tur som en tokig! Däremot serverar hon ingen mat, så efter att ha lastat in packningen vänder alla tillbaka till restaurangen. Där möts vi av nästa häpnadsväckande besked. Den enklare delen av restaurangen stänger köket klockan 21(!) och hänvisar oss till den exklusivare grannen. Även där möts vi av beskedet, att de stängt – och vi kommer nog aldrig att få reda på, ifall detta gäller alla presumtiva gäster, eller om det bara är stängt för folk i mc-ställ. Och märk väl; detta är en lördagkväll på en turistort!
Matiga laxmackor finns i alla fall att tillgå, och två sådana blir en anständig kvällsmåltid för min del. Samtidigt har Thomas inlett framgångsrika förhandlingar om pizza, som kan levereras i begränsad omfattning.
Norska pizzor är en absurditet. En ”enpersoners” norsk pizza motsvarar en mindre familjepizza i Sverige – och här står strax TRE sådana på bordet! Hade jag haft en aning om det, hade det inte blivit några laxmackor. Alla hjälps åt efter förmåga med att äta upp, men vi måste sträcka vapen och lämna.
Kort sagt har hela kvällen pendlat mellan först ”inget” boende/mat och sedan ”allt” – mycket fint boende och mer mat, än vi kunde få i oss!
Dag 5. Flåm – Fagernes (Bild 40, karta): När Thomas, Keijo, Lena och jag just vaknat, kommer Claes och Per förbi, fullt resklara, och berättar, att de tänker åka hemåt – lite oväntat, men det är bara att önska lycklig resa och säga hejdå. Michael fortsätter med oss – och så var vi bara fem.
Söndagsmorgonen erbjuder än en gång låga moln och uppehåll
under uppfärden på Aurlandsvägen, över fjället – den väg Per och jag körde åt
andra hållet 2005. Vyn över fjorden är först magnifik, men innan de allra
vackraste utsikterna nås, har vi kommit i ett moln. Sikten framåt blir sådär
Det sistnämnda blir fallet. Sikten klarnar nästan lika
plötsligt, som om vi stuckit upp huvudena ur en vattenyta, och så ligger
fjället där – böljande, med mångmilsvid utsikt åt alla håll, när höjdpunkten på
Nedfärden ger en ny upplevelse. Inget lågt moln skymmer sikten. Vägen ringlar nedåt uppe på sidan av en dal, vars ångande, saftiga grönska ger ett rent tropiskt intryck, medan den lilla älven forsar långt nedanför oss. Vore det inte för temperaturen, skulle vi kunna vara i Vietnam!
Kort efter ankomsten till Laerdal tas farväl av Lena och Keijo, som annonserat hemfärd här långt tidigare och tar väg 53 mot Övre Årdal – och så var vi bara tre! Michael, Thomas och jag kör väg 5 norrut och hinner precis med färjan. Vädret blir allt vackrare. Vägen går högt ovanför fjorden, förbi Kaupanger, och utsikten är bitvis magnifik. I Sogndal sluts en ögla vid den korsning, där Olle och Heather vinkade farväl två dagar tidigare.
Solvorn blir än en gång perfekt för fika före färjeturen över fjorden till den lilla vägen på Lustrafjordens sydsida. Färjan M/S Urnes är den minsta jag sett! När hon anländer, fullastad, kör sex bilar, varav en husbil, av – plus några cyklister. Det står helt klart, att alla i de fyra väntefilerna inte kommer med denna gång. Bredvid oss i fil 1 står fyra bilar, och framför oss i fil 2 står fyra tyska motorcyklister. En i besättningen säger till dem att köra fram för att lastas på sist, men ger inte oss någon blick. Därefter påbörjas lastningen, och bilarna backas på färjan! Efter fil 1 tas bilar bakom oss, och vi hinner bli klart oroade över att inte komma med, men så småningom blir beskedet, att jodå – det finns plats.
Tyskarna åker först och baxar runt sina hojar. Slutligen blir det vår tur, och när vi väl kommit på plats, skulle det ha funnits utrymme för ytterligare en eller två. De här grabbarna har lastat sin färja förr! (Bild 43)
Färjans främre ”läm” är ett grovt nät, som hänger i en kätting – luftigt! (Bild 44) – och vädret är strålande under överfarten. Väl framme blir det av naturliga skäl ”sist på, först av”. Föga eftertänksamma bilister, som väntar på färjan, har korkat igen vägen, så att det är knepigt att trixa sig förbi dem t.o.m. med motorcykel (och jag kan tänka mig en och annan svordom inne i de bilar, som kör av efter oss!), men när det väl klarats av, är vägen fri. Ändå går det inte fort. Vägen har utmärkt beläggning men är så smal, att det bitvis skulle vara svårt att möta en annan hoj(!), och den ringlar vackert – med i stort sett lodrät vägg på sydsidan och utsikten mot Lustrafjordens solbelysta nordsida, där vi åkte i förrgår, åt andra hållet (Bild 45). Tunnlarna är dock ett kapitel för sig – de kolsvarta hålen har varken sidomarkeringar på asfalten eller reflexer på sidorna och är mycket obehagliga att passera. Helljus gör ingen större skillnad, så farten blir låg, och allt går bra. Framme i Skjolden sluter vi resans andra ögla och njuter av den branta färden uppför den väg, som kördes nedför i förrgår. Korkade husbilsförare lyser med sin frånvaro.
Drygt halvvägs upp blir det paus vid Turtagrö fjällstation – utgångspunkt för vandrare och alpinister. Stationen brann ned för några år sedan, men även den nya har ett utmärkt bibliotek – skänkt av privatpersoner och företag. Ciabatta med rökt lax och grönsaker blir en utmärkt sen lunch – med magnifik utsikt över den dal vi just passerat.
Färden går vidare söderut, upp över fjället (Bild 46, Bild 47,
bild 48, Bild 49)
och vidare mot Övre Årdal nere vid nästa gren av Sognefjord. Vädret är fortsatt
vackert, men eftersom det kan vara kallt högt däruppe, har jag valt
ullfrottétröjan under jackan. Naturligtvis fel beslut. Uppe vid betalkuren,
Nedfärden är en fantastisk upplevelse, som aldrig verkar ta slut. Hela Michaels ryggtavla utstrålar njutning, när han låter H-D:n långsamt rulla utför den vindlande, välpreparerade vägen med motorn gurglande strax ovan tomgång. Några bilister har mera bråttom och släpps förbi. De kanske kör här ofta och är blinda för skönheten? När det känns, som att vi snart bör vara nere, dyker de första björkarna upp, och kort därefter skymtar Årdalsfjorden långt nedanför. De mjuka kurvorna upphör och ersätts än en gång av hårnålar, som verkar fortsätta i evighet – men till slut är vi nere vid havsytan igen.
Min svettiga ullfrottétröja byts mot en t-shirt, varefter vi startar på väg 53 mot Tyin.
För tredje gången denna dag bär det upp ovanför 1 000-metersgränsen. Vägen är fin med ett undantag – tunnlarna! De leder regelmässigt in i berget med en rätt skarp krök, reflexerna på tunnelväggarna ger bara antydan om, vart man skall köra, och belysning saknas helt. Mycket obehagligt – och för varje tunnel växer sig känslan starkare, att nästa hjälm bör ha inbyggt, uppfällbart solvisir, eftersom solglasögonen inte gör saken ett dugg bättre!
Väl uppe på fjället inses, att jag än en gång klätt mig fel. Här är det kyligt, och ullfrottétröjan skulle ha gjort nytta, men vi kör vidare i regnstänk längs sjön Tyin, med solen sjunkande i ryggen.
Vid en paus piper telefonen till. Claes SMS:ar, att de nu nått Kristinehamn. (De landar i Linköping vid 21-tiden samma kväll efter att ha kört 77 mil denna dag.)
Nedfärden från Tyinkrysset längs E 16 är fin, men himlen mörknar, och jag stannar för att dra på regnstället. Rätt beslut, för en kvart senare vräker det ned. Färden fortsätter, långsamt men stadigt, tills regnet upphör, och vi åter kan öka farten. Fagernes, som gör skäl för namnet, nås lite efter kl. 19.
Thomas, som åkt före, har hittat rum till anständigt pris på Fagernes Resort Hotell, och efter duschen blir det fisksoppa, följd av en kort promenad runt en liten ö i sjön utanför hotellet.
Dag 6. Fagernes – Uddevalla (Bild 50, karta): Under den tidiga morgonen vräkte regnet ned igen, och himlen är blygrå, så jag drar på regnstället, men det visar sig onödigt, då det snart börjar lätta och än en gång blir en vacker dag. Att ta sig genom Oslo är ingen höjdare, så vi väljer en västligare rutt – väg 51 över lågfjället till Gol – bitvis fin och ringlande, bitvis bucklig i överkant. Fåren, som här och där ligger makligt utsträckta på vägen, är ett särskilt observandum. De flyttar sig inte i onödan! (Bild 51) Vid ett ställe håller en patrull på med städning, då det verkar, som att någon levt rövare i soptunnorna på en rastplats – en björn?
Den fortsatta vägen mot och via väg 287 varierar också, från fina partier till rent eländiga, innan vi når bättre vägar och tar förmiddagsfika i Eggedal. Kaffe och äppelkaka med glass sitter som en keps, medan denna ärkenorska ort begrundas från hotellaltanen; liten vit träkyrka, butik och hotell i centrum, med omgivande skog och branta lider upp mot gårdarna högt däruppe, under ännu mera skog – och en stor fors i fonden (Bild 52).
Drammen vill vi undvika ännu mer än Oslo, och GPS:en leder väl väster om denna metropol, vidare söderut förbi Hvittingfoss och Holmestrand till Horten, där vi precis missar färjan – men det går en ny om en halvtimma.
16.45 kör vi av i Moss och leds än en gång av Thomas’ GPS på mindre, trevliga vägar vid sidan av den mördande tråkiga E 6 ned mot Halden. En stolle i en VW-pickup gillar inte att bli omkörd av Thomas och lägger sig bara någon meter efter honom i en bilkö. I nästa rondell rundar han honom på höger sida i full karriär och häver ur sig otidigheter genom sidorutan, innan han lyckligtvis svänger av åt ett annat håll. Jag har legat direkt efter och förvånad åsett idiotin från parkett.
Serpentinerna på väg 22 ovanför Idefjorden är ännu mer njutbara, än jag minns dem, och kort därefter är vi i Sverige. Reservtanklamporna har lyst obehagligt länge, men i Bullaren någon mil söderut finns bot för det. Planen har varit, att Thomas skulle lämna oss vid infarten till Uddevalla fvb Torslanda, men han väljer att säga farväl redan här. VFR-motorn varvar upp genom växlarna, ekipaget morrar iväg runt en kurva – och så var vi bara två!
Min mor tar emot med välkryddad paj, sallad och goda ostar, till vilka en chilensk Merlot sitter perfekt.
Dag 7. Uddevalla – Linköping: Den vackra Uddevallabron är värd en kort omväg och avnjuts i strålande morgonsol, varefter det bär österut. Michael har aldrig varit på Kinnekulle, som får bli ett etappmål – en plan som grusas i Lidköping, när Vilddjuret, som gått som en klocka under hela resan, rycker till på ett egendomligt sätt vid växling i en rondell. Cykeln går, som den skall, men när jag skall växla nästa gång, fungerar inte kopplingen – och javisst, rycket kändes, som att kopplingsvajern brast. Men Vilddjuret har hydraulkoppling!
Jag saktar långsamt in och trampar i de lägre växlarna med varierande grad av ryckighet, innan det blir stopp, odramatiskt. Michael vet, att den välkända firman MC-konsult finns någonstans här i krokarna, varför Vilddjuret låses vid vägkanten, och jag kliver upp på hans bönpall. På ett fik i det närbelägna industriområdet fås snabbt besked om, var MC-konsult ligger, och vi mullrar ditåt. Vägen dit lär mig handfast, att en Softail inte är gjord för kombinationen passagerare och gropar. Fjädringen slår igenom ett par gånger på ett sätt, som får tänderna att skallra, nacken att protestera och verkar förkorta min ryggrad med någon centimeter!
Jodå – MC-konsult tar gärna en titt, men det kommer naturligtvis att ta lite tid. Vi åker tillbaka till Vilddjuret och leder henne över vägbanan. Motorn startas, Michael skjuter på, och när vi fått rull, trampar jag i ettan. Det går förvånansvärt smidigt, och kort därefter nås verkstaden.
Michael har aldrig sett Läckö slott, som blir ett lämpligt
lunchställe. Salladen med Parmaskinka, mozzarellaost och krutonger sitter
finfint liksom björnbärspannacotta till kaffet. Efter att vi rundat Magnus Gabriel
de
Så dags har jag också varit i kontakt med Bikestop och efter en del konsulterande och funderande kommit fram till, att det bör gå att köra hem även utan koppling. Rutten över Töreboda kommer dock inte ifråga. Där finns för många stopplikter och rödljus. Att stanna är inget problem, men att starta utan koppling kräver hjälp.
Alltså väljs E 20 upp till Laxå, vilket innebär minst antal sannolika stopp. Det första av dessa – i Laxå – visar sig problemfritt. Där finns en icke ljusreglerad avfartsfil, som kan tas utan problem. Dock stannar jag kort därefter för tankning. Att köra ända hem utan påfyllning är ett onödigt risktagande.
Start, påskjutning och itrampning av ettan upprepas. Att växla upp i det nedre registret är fortfarande ryckigt, men de tre översta växlarna kan efter lite övning läggas i med minimalt ryck. Gaspådrag, -släpp och tålyft, så klickar nästa växel i – helt ryckfritt. Det är lätt att förstå de rejsputtar, som vanemässigt växlar upp utan att frikoppla. Att växla ned är knepigare, men det går någorlunda.
Färden blir fin hela vägen till Askersund, som har nästa stopplikt. I god tid går jag ända ned till ettan och si – det är fritt, bara att rulla ut, ge gas och åka vidare. Nästa tänkbara problem är avfarten strax norr om Motala. Där är det lite kärvare med mötande trafik, och växlarna vill inte klicka i, så Vilddjuret rundar i rekordlåg fart en mötande Chrysler Voyager på trean och styr in på den nya vägen med motorvarvtalet hos en tändkulemotor. Spisen tar sig dock utan problem på försiktigt gaspådrag.
Påfarten på väg 36, där trafik kan komma från båda hållen, är nästa problem, men turen är efterhängsen. Från vänster är det helt fritt. Från höger kommer bilar, och hade jag nått korsningen fem sekunder senare, skulle det ha blivit stopp. Michael, som ligger efter, måste stanna och låta ett antal bilar passera, innan han kan köra ut, men jag hinner utan risk smita ut före dem och köra vidare.
Samma ohemula tur upprepas – med hjälp av förutseende
körning – i rondellerna kring IKEA, och 18.20 tystnar motorn vid Bikestop. Det
ser tomt ut, men jag bankar på, och – mirabile dictu! –
Och så skönt att slippa ha Vilddjuret stående utomhus på ett nattetid öde industriområde. Dubbla lås i all ära, men risken för vandalisering är måhända inte obetydlig?
Claes väntar på kompisar för en fotograferingsrunda, så han har tid att språka en stund, medan Michael tar chansen att provsitta den sänkta BMW F 800 S, som står i butiken.
Så småningom kommer hustrun med bilen. Packningen lastas in, Michael, Claes och jag tar farväl – och 2007 års Norgeresa är till ända lupen.
Lärdom från i år: Har man ett kapell, kan man komma ut till en torr hoj på morgonen, MEN det bör förvaras i en separat, vattentät påse. Dumt nog lade jag det – avskakat men långt ifrån torrt – ovanpå tankväskan, men under dess vattentäta skyddsfodral. När solen sedan värmde, förångades en stor del av vätan – och kröp naturligtvis in i allt, som fanns i tankväskan, inklusive förstärkningsplagg och regnställ! Det misstaget skall jag inte göra om!
Efterskrift: Felet visade sig vara en sprucken slavcylinder till kopplingshydrauliken, och någon sådan fanns inte på lager hos den skandinaviska generalagenten Itago i Danmark utan måste skickas efter från Italien. På dagen en månad efter att jag ställt cykeln på Bikestop, kom besked från Itago, att de skickat cylindern – första livstecknet från Italien efter semestern!
När den väl skruvats på plats, funkar det inte i alla fall! Även urtrampningslagret har havererat, vilket gör hydraulsystemet fortsatt otätt. Hjärtat sjunker vid insikt om, att det kan bli ytterligare en månads väntan, men dagen därpå kommer ett mail, att cykeln är klar! Lämpligt lager fanns att köpa för en spottstyver i Linköping – så på kvällen 19 september mullrar Vilddjuret åter in i garaget, och trippmätaren talar om, att årets resa blev 262 mil.
Text:
Bilder: Flera i gänget
