Med sammanfallande semestervecka startade en kollega och jag en vacker junimorgon från Linköping. Färden gick över Vreta Kloster – Tjällmo – Godegård, norrut till Mariedamm, sedan sydvästvart mot Zinkgruvan (ta inte grusvägen strax före orten Mariedamm, utan kör ända in centralt. Där finns fin asfaltväg) – Åmmeberg – Askersund. Två bra fikaställen är Orangeriet i Godegård (Det första, som dyker upp, när man kommer ut ur skogen från Tjällmo. Dock begränsade öppettider) och golfklubben i Åmmeberg (skyltad strax innan man kommer in i tätorten). Dessa underbara mc-vägar vägar är nog kända av åtskilliga cruisare.
Från Askersund mot Laxå några kilometer, därefter söderut mot Tived, vidare mot Undenäs och västerut över Töreboda mot Mariestad. Bitvis helt underbar väg, i bra skick, lagom kurvig längs de stora västgötasjöarna Unden och Viken. Åtskilliga gamla kulturnamn ses på skyltarna, som Forsvik (Guillous Arn-böcker), Ramundeboda (där ett berömt parti brädspel gick av stapeln under medeltiden), Älgarås (trippelmord på kungasöner, likaså under medeltiden, se även Guillou) samt Hova (också medeltidsbekant, dessutom Stikkan Anderssons ursprungsort. När man åker i dessa trakter blir hans "Tivedshambo" högst begriplig).
Någon mil på E 20 efter Mariestad kan inte undvikas, men sedan höger mot Hällekis och vidare upp på Kinnekulle, där en god lunch kan avnjutas i vacker miljö. Vidare mot Lidköping och därefter på småvägar över bl.a. Örslösa, nära Vänern, tills man når gamla huvudvägen mot Vänersborg. Denna ringlar sig vackert mellan Halle- och Hunneberg, kända för kunglig älgjakt mm. Stora vägen mellan Vänersborg och Uddevalla är inte mycket att glädjas åt, men norr om densamma finns ett antal småvägar. Den över Lane-Ryr är synnerligen kurvrik.
Mina föräldrar finns i Uddevalla, så där bodde vi i två nätter. För den, som saknar personliga kontakter i nämnda metropol, kan vandrarhemmet rekommenderas. Det ligger strax söder om staden, i Sveriges äldsta badort, Gustavsberg (uppkallad efter Gustav III, skapad kring en gammal hälsobrunn), och är inrymt i det gamla karbadhuset, där man i min barndom fortfarande kunde bada tångbad i träkar och bli knådad av baderska. Man bor "på vattnet". Miljön är underbar även i övrigt; Välbevarad, levande kurortsmiljö från andra halvan av 1800-talet – med restaurang och kafé. En vacker sommarkväll på Kafé Snäckans terrass glömmer man inte på ett tag. Och promenaden längs Byfjorden ut mot Lindes-näs går inte av för hackor, den heller.
Att Bohuslän är ett bad- och båtparadis behöver inte påpekas, men att det också är ett Eldorado för motorcyklister är inte lika känt. Landskapet vimlar av småvägar i gott skick, från det karga kustbandet och hela vägen in i jord- och skogsbruksbygderna i öst. Vi tog en tur ned till Rönnäng på Tjörns sydspets för att hälsa på bekanta. Undvik i så fall E 6, som bara är motorväg = heltrist. Ta i stället av mot Råssbyn, när Du når Lerbomotet, söder om den nybyggda Uddevallabron. Kör vidare mot Ljung-skile på liten, vattennära väg. Framme vid Ljungskile kör man genom samhället och fortsätter på "gamla E 6", strax öster om motorvägen, någon kilometer söderut. Därefter högersväng mot Stenungsund – och man hamnar i halvannan mil paradis. Fin asfalt, svepande kurvor och lagom kuperat.
Efter att ha passerat Stenungsund svänger man mot Tjörn och passerar de tre broarna – mycket vackert. Tips: Efter att ha kört över den sista – längsta – bron, kör någon kilometer och ta sedan av till höger vid trafikljusen. Där kan man köra tillbaka till brons fäste på Tjörnsidan, en mycket vacker utsiktspunkt med vägkrog och fin rastplats.
Vill man bese Tjörn, kör man lämpligen rakt fram vid återkomsten till ovan nämnda trafikljus. Vägen därifrån söderut är tyvärr rätt trist, bred och rak, men Rönnäng är värt ett besök – med vacker utsikt över (och båtförbindelse till) Klädesholmen och Åstol. Återresa kan göras över Skärhamn och de mindre, västliga vägarna, men själva hade vi inte tid till det utan tog samma väg tillbaka till trafikljusen.
Den, som inte vill/hinner bese Tjörn, kör i stället mot Orust, som nås efter bara någon mil via bron över Skåpesund (och vars båtbyggare enligt Evert Taube inte kan bygga dåliga båtar, ens om de försöker). Huvudvägen rakt norrut över centrala Orust är ingen höjdare, men såväl den västra som den östra kanten på ön är betydligt bättre. Vi valde den östra och hade inga skäl att ångra oss. Den nordligaste delen av Orust bjuder återigen på vackra, högt belägna broar med vidunderliga utsikter, innan man når fastlandet, nu på Bokenäset. Framme vid rondellen i Rotviksbro är det en bra idé att köra rakt fram, mot Skredsvik, därefter mot Hogstorp, innan man svänger mot Uddevalla. Observera, att varningen för tvär högerkurva någon kilometer efter Rotviksbrorondellen är mycket välbefogad!
Vid trafikplatsen Torp kan man välja att köra mot Uddevalla norrifrån eller söderut över den mycket vackra, nybyggda Uddevallabron. Väljs det senare alternativet, hamnar man i Lerbomotet igen och har alltså slutit en cirkel, innan Uddevalla nås söderifrån.
Bohusläns Museum i Uddevalla är värt ett besök – okonventionellt byggt och vackert beläget i ham-nen.
Nästa dag bar det norrut. Ett alternativ är att köra ut på Bokenäset, ta färjan över Gullmarn till Lysekil (skyltat från Torp) och sedan inåt på Stångenäset. Vi valde dock att i stället köra E 6 norrut till Gläborg, vänster där till Hallinden och sedan höger, ut på Sotenäset (mot Kungshamn-Smögen). Den, som inte varit där, rekommenderas verkligen ett besök. På väg dit kan man stanna vid Nordens Ark – en rätt speciell djurpark, där ovanliga djur som bl.a. snöleopard (ja, det djuret finns verkligen), stäpp-varg och Przewalskihäst finns att se, tillsammans med gamla lantraser av tamboskap och -fåglar. "Arken" är egentligen en levande genbank, som delvis finansieras av besökarintäkter. Själva svängde vi norrut någon mil före Smögen och for på ringlande vägar via Hunnebostrand, Bo-vallstrand, Hamburgsund och Fjällbacka mot Grebbestad för en fin lunch på bryggan.
Härifrån kan man naturligtvis via Tanumshede ta E 6 norrut över Svinesund (vackert!) in i Norge, men vi valde en annan väg, rakt österut. Södra och Norra Bullarensjöarna ligger som två nord-sydliga yxhugg i det inre av Bohuslän. (Den, som vill/måste, kan här korta av resan genom att fortsätta österut genom Dalsland, och via Dals Ed så småningom hamna i Åmål – en bitvis mycket vacker väg. Åmål – Karlstad osv. österut är däremot rätt tråkigt – stor bilväg.) Vid tog av norrut igen och njöt så småningom av vägens ringlande längs sjökanten. Därefter blir det lite skog, norska gränsen, mer skog – och så en av färdens höjdpunkter! Vägen kommer ut högt ovanför Idefjorden och ringlar sig sedan nedåt i täta, mjuka, fint asfalterade serpenti-ner under ett par kilometer. Nere på slätten före Halden ses snart Fredrikstens fästning, där Karl XII mötte sitt öde den ödesdigra novemberkvällen 1718. In i Halden, högersväng, in på väg 21 mot Örje och uppför igen. Vägen löper någon mil väster om riksgränsen längs en serie långsmala sjöar, som i början ger ett överraskande ödsligt intryck, innan naturen övergår i leende jordbruksbygd.
Den, som vill, kan fortsätta norrut längs detta sjösystem "hur länge som helst" och t.ex. hamna vid Femunden för att vika av in i norra Dalarna. Själva tog vi dock av österut vid Örje och var snart i Sverige igen. E 18 är som väntat trist att köra, men vänstersvängen strax efter Årjäng in på riksväg 172 mot Arvika erbjuder betydligt bättre resa.
Eftermiddagsfika i strålande sol i Arvika hamn, med utsikt över Glafsfjorden, och sedan i sadlarna igen. Riksväg 61 tämligen trist, men sedan! Reskamraten, som vid ett par tillfällen försökt ta sig ige-nom "Gösta Berlings saga" men alltid givit upp i början, vid en tiosidig naturbeskrivning, konstaterade samma kväll, att när vi på väg 238 passerade Fryksdalshöjden och såg halva Fryksdalen nedanför, började han förstå, vad det handlade om. Så långt hade vi haft en närmast osannolik tur med vädret, men denna kväll började det regna, just när vi svängde in till Länsmansgården, naturligtvis förebild för densamma i just "Gösta Berlings saga". Incheckning, öl, dusch, tupplur, trerätters, mycket god middag. Därefter stilla njutning nere vid bryggan, i sundet mellan Övre Fryken och Mellanfryken, tills myggen blev för besvärliga. Sedan sov vi gott.
Den tidigare väderlyckan hade övergivit oss helt nästa morgon. Vi tänkte vänta ut hällregnet i Sunnes lovande mc-museum, men dess öppettider stämde inte med våra planer, så det bar iväg i hopp om bättring. Bra GoreTex-plagg är guld värda! Med dem dragna över skinnställen for vi – torra så när som på handskarna – vidare österut mot Munkfors, Sunnemo och Hagfors. Mellersta Värmland består av ett antal nord-sydliga åsar med mellanliggande sjö/älvsystem och passeras med fördel just tvärs över dessa. Vägarna är fina, lagom kurviga och kuperade; en njutning. Under fikapausen i Hagfors kom en man spontant fram till oss ("Jag ser ju, att vi har samma intresse") och tipsade om fortsatt vägval. Han ljög inte. Fredriksberg – Lindesnäs – Nås är underbart kuperad och kurvig, med nylagd, fin asfalt. Så dags hade regnet också upphört, så det var torrt. Enda smolken i glädjebägaren är, att lokalbefolkningen verkar ha som sport att riva ut kantgrus med bildäcken under lördagskvällarna, så vi fick ha örnkoll – men det gick fint. Längs denna väg, i en liten ort, vars namn jag glömt, finns Lilla Pensionatet, vars lunch rekommenderas.
Före Borlänge svängde vi in vid Touringbutiken i Djursmo, men hade i hastigheten glömt, att det var lördag. Stängt.
Efter Borlänge finns, norr om riksväg 70, ett helt nystan av härliga mc-vägar. Till slut nåddes Hofors för snabb och händelselös avslutning in till en av mina verkligt goda vänner i Gästrike Hammarby. Altanprat, bad, bastu, mat, sömn. Mmmmm!
De 14 kilometrarna från Gästrike Hammarby till Årsunda måste en gång ha stegas upp av en berusad koskock – så krokigt är det! Därefter blir vägen mer "normalkrokig" via Österfärnebo ned till Gysinge. Tyvärr missade vi avfarten in i bruksmuseet och vidare genom nationalparken, där vägen över Dalälven går via en serie små broar. Jag har kört där förr och vet, hur vackert det är. I stället hamnade vi på stor, snabb och tråkig väg till Heby.
Efter fika blev det betydligt bättre, på fina småvägar öster om stora vägen hela vägen till Enköping. Väl där guidades jag kort av reskamraten och fick bese bl.a. den historiskt kände "Enköpingsdoktorns" domäner. ("Enköpingsdoktorn" Ernst Westerlund, 1839 – 1924 var berömd för sin behandling av patienter med neurotiska besvär. Han ordinerade ofta olika typer av arbete, motion, kost etc. och var noggrann, närmast sträng, i kraven på följsamhet. Resultaten var goda. Han var också aktiv i skapandet av Storlien som kurort.)
Lunch i Strängnäs, därefter väg 223 hela vägen till Nyköping. Vidare över Jönåker, ned till Kvarsebo och färjan över Bråviken. Vidare över Vikbolandet – och resten känner alla cruisare till, som någon gång åkt till Mem.
När motorerna slogs av denna kväll, hade alltså 165 mil runnit under hjulen – hela tiden på fin asfalt, till största delen på mycket njutbara vägar. Avstickarmöjligheterna är legio. Rekommenderas!
Bror Gårdelöf
