Åkrarna tycktes räcka ända bort mot horisonten. En ensam bonde plöjde sin jätteåker långt där borta. Höstfågelsträcken sträckte ut mot sydost – bort från Tåkern – på väg dom också. Jag var en av dom, men mot väst just då. Dimman steg upp ur Tåkern och la sin slöja över nejden. Historiens vingslag flög kring alla mäktiga gods och gårdar med Bjälbo ättens egen namnekyrka strax intill. Jag var en del av den – här och nu - men med 62 hästar under sadeln. Mina pipor sjöng. Jag syntes och hördes på vägarna. Jag var lycklig.
Jag åkte dit igen - med spättan min - dagen efter. Nu badade allt i dagsljus och lite av förtrollningen var borta, men vi hittade nya vägar och flera alléer. Det är en av cruisningens absoluta höjdpunkter - att sakta kryssa i en allé. Den bästa fann jag strax efter Örberga kyrka från Nässja hållet. Det var bara helt mäktigt. Nu var det solens mest intensiva strålar som reflekterades i bondens harvdamm mellan alléträden. Jag stannade Yamahan och plåtade härligheten. Får se om jag lyckades fånga något av synen. Det finns många alléer i trakterna, så vägen blir lite kryss i alléer på klubbturen i oktober.
Allt detta fick vi uppleva efter några uppfriskande Vättern dopp. Spättan och jag hade lagt oss platta på Nässja sandstrand och armfenorna flaxade i det långgrunda kristallklara vattnet. Min spätta bubblade av välbehag. Vägen mot Nässja närmast från Vadstena och väg 50 är en enda lång raksträcka ner mot Vättern - en kort väg för öppna spjäll och öppen själ! Här kan man vråla ut sin MC vibrerande lycka!!
